Allmänt Kent, avsked, nostalgi, rockgrupp

Kent sista farväl

 

Vi står, sönerna och jag, utanför Malmö arena med två öl som vi delar på innan vi ska sälla oss till resten av kön som är så lång så lång, och som slutligen kommer att ta oss in för att se Kents avskedskoncert. Hur vi hamnade här vet jag inte riktigt, mer än att vi tog en taxi från Limhamn den korta vägen till Hyllie. Vi lagade och åt en god middag hemma hos Senior inför vårt möte med rockgruppen som har påverkat oss alla tre på olika sätt.

 

Jag visste inte alls att Junior var intresserad av deras texter eller deras musik, men han förvånade mig när jag erbjöd att köpa en biljett till oss alla tre till deras avskedskonsert och han gladeligen tackade ja. Att Senior tyckte om dem visste jag mer än väl, för det var på sätt och vis han som introducerade mig för dem. Det var när vi bodde ute i åkern och han kanske var 12 år gammal som han började spela deras musik på hög volum från stereon i vardagsrummet. Några år innan hade jag fått möjligheten att gå på deras koncert i Stockholm men avböjt eftersom jag tyckte de var lite väl  arroganta och för att deras texter var lite destruktiva.

 

Det var innan sonen börjat plåga mig i hemmet mellan matlagning och godnattsaga vill säga. Jag lyssnade, och lyssnade och tog in det Joakim Berg ville förmedla. Jag hade en lite vild tid i Stockholm då och deras sånger påminde mig om den ouppnåeliga kärleken, och frustrationen den gav med sig. Jag började uppskatta deras texter och kunde, som så många, identifiera mig med dem. Eftersom jag själv skrev så blev jag fascinerad av orden och de olika formationerna som Herr Berg kunde få till. Det blev till ett mentorskap och inte bara ”bra musik”.

 

Så stod vi här en kulen novemberdag år 2016. Sönerna så stora att de båda kunde göra mig sällskap, och nästan så stora så vi inte behövde ljuga. Underbara timmar som la sig som mjukt bomull om mitt modershjärta, där vi alla tre kunde förenas i något positivt och igenkännande. Vi stod mitt i massan av folk, skålade med kreti och pleti, och en av sönerna flörtade lite med någon i närheten. Jag lät mig uppfyllas av den goda musiken och sjöng med så gott jag kunde.

 

Nu är det slut på deras artisteri som grupp, men jag beklagar mig inte. Jag har aldrig haft några idoler, utan har skiljt på personer och musik, vilket jag också gör denna gången. Jag förstår hur deras driv har varit nusiken och att få förmedla tankar och känslor, inte nödvändigtvis det att få stå i rampljuset.

 

Vi släntrar ut efteråt, ögonen tindrande på oss alla tre och vi återgår till verklighetens tågtider och förseningar tillsammans med andra vars ögon också tindrar. Vi har en gemensam upplevelse även om vi inte känner varandra och vi ler mot nya ansikten där i vimlet innan vi tar oss hem, nöjda och belåtna med en kväll som gav gott.