Allmänt Bulgarien, Hanoi, Munchen, Nyår, San Diego

Nyårsaftnar från världens olika hörn

 

En katt på var sida om mig. Levande ljus och blomsterbuketter inom ögons räckvidd ger många synliga och osynliga leenden. Det är nyårsafton i Lund, och jag sitter i en självvald ensamhet denna kväll. Lite ångestladdat, men nyår handlar om avslut, och efter året 2016 behöver jag salutera det med sitt avslut i ensamhet. Året har varit ensamt på vissa sätt och när nu något nytt närmar sig ser jag avsluten som måste till för att jag ska kunna omfamna det som i spänning ligger och väntar.

 

Jag tänker på nyårsaftnar som varit, ungefär som Scrooge på sin julafton, fast skillnaden är att jag inte blir tvingad tillbaka till dessa minnen utan väljer dem själv. En nyårsafton firade jag i San Diego när jag körde roadtrip genom USA med min syster. Vi landade i en härlig varm stad på själva dagen och drog iväg på mexicansk restaurang innan vi avslutade smällarna på en krog i utkanten av stan.

 

I nästa minne sitter jag på en australiensisk pub i Hanoi med halm på golvet. Det är 30 grader varmt ute och från stereon hörs ABBAs ”Happy New Year”. Det är en kulturkrock som får mig att lyfta blicken mot stjärnorna där ovanför och tänka på nära och kära långt därifrån. Jag sjöng med till slut och kände stolthet över att svensk musik hade tagit sig mer än runt hörnet.

 

Ett Nyår satt jag i Washington och inväntade något som blev ett mellanår. Vid ett annat tillfälle kom jag hem från en utlandsvistelse på nyår och fick reda på att min pojkvän var inlagd på sjukhus och just hade blivit opererad. Allt detta var innan mobiltelefoners och internets framfart, och på den tiden fanns fortfarande möjligheten att bli förvånad.

 

Tankarna stannar kvar vid den sista resan och jag undrar om stjärnorna stod på kollisionskurs med mitt varande för det var så mycket som gick fel då. Min syster läste under ett år i Sofia Bulgarien, och jag skulle ner några veckor runt juletid för att hålla henne sällskap. Det var innan murens fall så kommunistregimen var fortfarande den som höll människors medvetande under kontroll. Eländet började när jag tog flygbåten från Malmö till Köpenhamn. Jag hade sagt hej då till min pojkvän, och jag såg att en kille som gjort det samma med sin tjej. Vi började prata lite på vägen över och eftersom han skulle med samma tåg söderut som mig slog vi följe. Det blev inte så bra. Han barrikaderade sig vid utgången i den sittkupé vi delade och började antasta mig när vi nådde de sydliga delarna av Danmark. Paniken spred sig inom mig och jag ville bara bort. Till slut lyckades jag komma ut och fly in till nästa kupé där resenärerna tillkallade konduktören som vid nästa station slängde av killen.

 

Kvällen efter tog jag tåget från Munchen till Sofia och hamnade i en kupé med en turkisk familj som skulle flytta hem igen. Den ene av männen var ogift och under hela resan var det påtryckningar om att jag skulle gifta mig med denne man. De till och med matade mig när jag sov. Till slut fick jag trilla ut på en dimmig station i Sofia och kunde spendera några fina veckor med min syster. Eftersom det var kommunisterna som satt vid makten var det också en massa regler, varav en handlade om att jag var tvungen att sova på hotell varje natt och få en stämpel i passet, så att regimen när jag åkte ut ur landet kunde  se att jag inte hade några tomma nätter. Om så var fallet kunde jag bli skickad tillbaka, så jag sov på hotell även om jag hade kunnat sova hos min syster.

 

En kväll när jag komma tillbaka till mitt halvsunkiga hotell hörde jag någon gå efter mig i korridoren till mitt rum. När jag stannade till för att låsa upp försvann ljudet som följt mig, och jag undrade i smått obehag vart det tagit vägen. Jag gick in och skulle stänga dörren, men det gick inte. En fot stack sig mellan och min panik började växa. Jag var 22 år gammal och tvivlade starkt på att någon skulle komma till min undsättning om jag började skrika, så i ren självbevarelsedrift tog jag sats med dörren och slängde igen den så hårt jag kunde utan att se skymten av ansiktet på andra sidan. Foten flög ut och jag kunde låsa min dörr.

 

På tåget tillbaka en dag innan nyårsafton hade jag haft nog med obehagligheter på resan och frågade två äldre kvinnor om jag fick sitta med dem under resan till Munchen. Det gick bra och de pysslade om mig så gott de kunde.

 

Livets yttre turbulens har med åldern förflyttat sig från den yttre sfär till den inre, vilket känns rätt så bra. Torsten sträcker på sig, Bosse är så utslagen bara en katt kan vara som sovit hela dagen, och jag inväntar något nytt blandat med gammalt.

 

Gott Nytt År