Allmänt Syrien, Terrordåd, bussolycka, civilkurage, optimism, räddningsinsatser, terrorattack

Katastrofer som avlöser varandra

 

Det har nu gått lite drygt två dygn sedan en terroristattack inträffade på Drottninggatan i Stockholm. Det har sänts nyheter dygnet runt, och upprepningar har avlösts av presskonferenser med välgrundad information om tillslag och gripanden.

 

Jag känner en befrielse och stolthet över att svensk polis så snabbt grep någon så vi slapp uppleva den frustration som följde efter mordet på Olof Palme. Det stärker oss nationellt att myndigheterna har agerat på ett snabbt, effektivt och kompetent sätt. Den polismyndighet som blivit ifrågasatt under en längre tid fick en upprättelse som känns bra. De, räddningstjänst och sjukvård fick ett värdigt bifall idag då det hölls en manifestation på Sergels Torg i Stockholm, och jag drog en lättnadens suck. Det gladde mig att den medmänskliga kärleken vann i ett Sverige som under några års tid har blivit allt kyligare människor emellan. Väldigt många har slutit upp för varandra, och inte bara i Stockholm. Manifestationer har hållits runt om i landet.

 

Däremot vandrar mina tankar till alla de som bara för några dagar sedan var med om en fruktansvärd bussolycka i Härjedalen och som nu helt försvunnit från vår näthinna. Jag undrar hur det känns för de inblandade att de nu är så totalt bortglömda, bara någon dag efter att dessa ungdomars livs radderats ut, eller blivit förstörda? Vad hände med alla givmilda tankar de fick av främmande människor som så plötsligt bytte sitt fokus till en ny katastrof?

 

Ytterligare någon dag innan dess hade vi gasattacken i Syrien och det kablades ut förfärliga bilder där vi fick se människor som låg i kramper och dog. Är det någon som tänker på dem idag? Det blev lite mycket för mig, och efter avslutat arbetspass idag och med en del trötthet i kroppen efter många dagars arbete grät jag när jag kom hem.

 

Jag grät för allt det hemska som når mig och som jag inte kan göra något åt. Jag grät för ungdomars livslånga sorg och för de unga som fortfarande ligger svårt skadade på sjukhus, och jag grät för de som dog och skadades i fredags, och för alla offer i Syrien. Hur gör vi när livet ska fortsätta i samma takt som innan och med samma energi. Det finns ingen tid för reflektion, och det finns ingen möjlighet för att kunna hjälpa. Det finns bara små glimtar av tid att ta in, lägga på hög och när något nytt händer packa undan det som i nuet fått min uppmärksamhet.

 

Det finns så mycket gott som också förmedlas i de stunder då livet ställs på sin spets. En önskan om omtanke för andra som inte får tid att landa förrän nästa kaos inträffar. Jag har bokat in en ledig vecka i slutet av maj då jag ska ta mig till ensamheten, förhoppningsvis precis vid havet och låta huvudet vila långt borta från människor. Jag vill höra vågorna slå mot klipporna, tolka fiskmåsars gälla skri och höra det egna djupa andetaget, och i de dagarna slippa känna frustration över att inte kunna göra något när det finns så mycket sorg.