Allmänt Höga kusten, ensamhet, skrivarbehov

På resande fot med ensamheten

           

Jag sitter på den lilla bryggan en kväll när solen inte riktigt vill gå ner. Jag känner den ännu lite kyliga brisen leka i mitt blonda hår, och strax bredvid hör jag kluckandets melodi när vattnet i sin monotoni drabbar samman med bryggans delar. I den tystnad som hörs kommer ljuden av fåglars sjungande farväl i fjärran till mig, och jag drar filten lite närmare mina bara axlar. Ensamheten som kan vara en förbannelse är just nu min bästa vän då jag valde ensamheten som färdkompis upp till de nordliga trakterna av vårt land.

 

Vi satte oss tillsammans i bilen i Lund, log mot varandra och började resan på de stora vägarna som sedan transformerades till allt mindre. Ensamheten och jag. Vi trivs inte alltid ihop men på denna resan visste vi att ingen annan skulle kunna komma emellan oss för vi behöver bara varandra just nu. Allt eftersom mil läggs på mil lockar vi fram det som gömts undan i så många år. Delar av det som är Jag men som fått vila i skymundan bara för att det uppenbara inte förstått att den delen är lika mycket värd. Den är trött på att bli bortviftad till förmån för det som är mer lättillgängligt och ytligt. Ensamheten å sin sida delar i sin tur med sig av sin panik över närhet som är konstant, och allt medan milen synas i backspeglen och träden dyker upp, inte som tillfälligheter utan som bestående följeslagare, avverkar vi de första viktiga orsakerna till varför resan gått norrut och inte söderut.

 

I söder finns människorna, värmen, sanden som kittlas under fotsulorna och behaglig kvällsvin på en balkong som fortfarande ångar begynnande sommar, men ensamheten trivs inte bland så mycket annat folk. Folk som skrattar i gemenskap och som distraherar från veckans givna mål. Min fina följseslagare kommer och sätter sig bredvid mig på bryggan. Jag erbjuder den filten jag sitter på men den ljust skimrande varelsen skakar på sig och sätter sig tätt bredvid mig så vi tillsammans kan se de sista solstrålar gå ner över horisontens vackra tavla.

 

På bordet i den lilla stugan med överblick över det alltid evigt blåa vattnet och den lilla bryggan ligger papper utspridda. Några högar ligger i soffan, och några lite halvt oorganiserat på golvet. Orden ropar inifrån stugans värme och vi tar varandras händer i det vi hjälper den andre upp från skräddarställningen som gjort leder lite stela. Det är dags att återgå till arbetet som fick Norrlands kyliga vår att vara mer lockande än sydliga breddgraders eviga leende. Korrekturläsning, samla ihop, flytta runt på, skriva nytt, dissa och få till en av ensamheten godkänd utformning, blir den sena kvällens gåva till Mando Diao som tolkar Gustaf Frödings verk. Verk där en underton av längtan till det nordiska vemodet får varje por att rysa i välbehaglig eufori och som hjälper mig att bevara just den känslan i diktsamlingen som växer fram i en liten stuga vid kusten många mil från Lund.

 

Så kanske jag kommer att referera till min stundande resa när jag väl återvänt till stadens eviga ljud och oljud, eller så blir den något helt annat, men något blir det. Det vet jag.....

 

 

 

 
 

 

 

 

 
 

 

                                                                                                            

#1 - - Iza:

Vad fint du skriver 🌸

Svar: Tack så hemskt mycket :-)
Birgitta Stiefler