Allmänt Stockholm, Terrordåd

Terrordåd i Sverige?

             

Jag småspringer genom korridoren på arbetet när jag passerar en kollega som upplyser mig i förbifarten att det varit ett terrordåd i Stockholm. Dagen har varit lång och vi har varit underbemannade så huvudet har varit på helspänn för att få ordning på det som måste ordnas inför helgen så inget ska glömmas bort.

Mina steg stannar upp och i det jag slår koden för att öppna den rymningssäkra dörren vänder jag på huvudet och säger:

”Men nu måste du väl ändå skämta?”

I bakgrunden hör jag röster från tv:n, och jag hör en känd reporter säga ord som ”döda”, ”Drottninggatan”, ”terrordåd”. Mina steg stannar upp och jag låter dörren gå igen utan att jag gått ut, vänder på mina steg och sätter mig i en stol framför bildskärmen. Patienter sitter och tittar rakt ut i luften och visar inget intresse för den katastrof som spelas upp framför mina ögon. Där de befinner sig i livet finns inget vilja för den yttre världen, men jag låter andetaget få gå ända ner i maggropen så jag stannar upp tiden. Helt plötsligt verkar den där tabletten inte så viktig mer, samtalet jag väntat med inte heller, för vad är egentligen viktigt?

 

Nu är det här med. Handlingar som utgår från att skada så många människor som möjligt kom hit. Vansinnesdåd som att köra en lastbil genom människor som är på väg hem en underbart solig fredagseftermiddag i vår huvudstad. Berlin, Nice, London. Nu är det här i mitt land. Inte för att jag förnekat att det skulle kunna hända, men nu är det inte längre en tanke jag kan skjuta ifrån mig mer. Sverige är inte det skyddade land det en gång var utan vi är i högsta grad delaktiga och införlivade i en värld där vissa delar av befolkningen inte vill att någon ska känna sig säker.

 

Sverige som alltid värnat sin neutralitet och kanske lite sin velighet i en önskan att inte sticka ut, är nu allierade med de länder som upplevt vansinnesdåd innan oss. Bilder från tv:n rullar på i direktsändning medan solen gör vad den kan en något kylig dag i början av april 2017. De kunniga säger att vi i morgon kommer att vakna upp till ett nytt Sverige, och jag misstänker tyvärr att de har rätt. Vi är inte längre det oskyldiga landet dit människor kan ta sig och känna sig säkra. Det har på olika sätt visat sig de senaste åren, och nu har den osäkerheten kommit än närmare.

 

Det är stabsläge i hela landet, Öresundsbron några få mil från mig patrulleras av militärer, allt folk som kan tänkas kunna bidra till att hitta den/de skyldiga arbetar övertid, och de andra som inte kan komma från sina arbeten i innerstan eller hem får hjälp av främmande människor. Det gläder mig att det finns en beredskap från de som kan ta avgörande beslut, och det gläder mig att den medmänskliga omtanken tas fram när den som mest behövs.

 

Inget är annorlunda i egentlig mening när jag sitter här och ser solen gå ner över Lunds hustak, men ändå; det vi alla hoppades skulle vara oss förskonade kom inpå i en fasansfull händelse där människor blivit dödade och flera skadade. Människor har bevittnat en hemsk händelse som kanske kommer att påverka dem för lång tid framöver.

 

Vad gör människor, och varför?