Allmänt komplex PTSD

Att leva med komplex PTSD

Introduktion

 

Jag har varit en fungerande individ i samhället. Jag har vuxit upp, utbildat mig, gift mig, fått barn, skilt mig. Jag har goda vänner och ett arbete, och har inte belastat samhället på något nämnvärt sätt. Mina själsliga sår har implementerats i min person, och det är bara när jag hamnat i situationer då jag blivit utsatt för auktoriteter som känts hotfulla som jag betett mig på ett sätt som annars inte är ”jag”. Då har affekter som inte varit till min fördel tagit över. Tyvärr har jag de senaste åren insett att det är mer än så. Visst har jag varit fungerande men jag var tvungen att förneka mig själv som barn för att överleva. Jag blev tvungen att först och främst kolla in andras beteende för att sedan agera efter det. Jag fick bli en kameleont för att inte utsätta mig för faran att bli slagen eller utslängd. Jag var tvungen att förneka mig själv.

 

Under min uppväxt har jag alltid fått höra att jag haft tur som kom bort från biologiska föräldrar, och jag har upprepat den meningen under årens lopp genom att med ett leende säga: ”Jag är rätt så normal med tanke på vad jag varit genom”. Och så var det inte mer med det. Jag kommer ihåg hur jag alltid pratade om mig själv i tredje person. Det var först när jag blev utsatt för att bli lämnad med två små barn som trauman från förr knackade på och ville bli inbjudna. Kanske knackade de inte på. De forcerade bokstavligt talat mitt väl uppbyggda försvar, och lämnade mig sårbar och återigen som ett litet barn. Som tur var fick jag hjälp och gick i psykodynamisk terapi i tre år. Där fick jag verktyg till att så smått se saker ur ett annat perspektiv, men det var först många år senare som jag förstod att jag led av komplex PTSD. 

 

”You must first master the skill of shifting the brain and body from survival mode to a state of calm confidence”

 

 

 

Min historia

Jag föddes en dag i mars 1965 in i en familj som hade ett barn sedan tidigare, och som redan hade barnavårdsnämndens ögon på sig. När jag var en månad gammal fick jag och min ett år äldre syster en övervakare som skulle se till våra intressen. Föräldrarna utövades psykisk och fysisk misshandel mot oss barn, och det var misär i hemmet. När jag var 11 månader gammal fick jag kokande vatten på mina ben och fick tredje gradens brännskador. I de papper jag begärde ut från socialdepartementets hemliga arkiv för tio år sedan stod det att taxichauffören som körde oss till sjukhuset den dagen hade reagerat på att jag var stum.

 

Så följde långa sjukhusvistelser. Fram till jag var 2,5 år var jag inlagd sju månader sammanlagt på kirurgen. Mellan sjukhusvistelserna var jag åter tillbaka i hemmet där föräldrarna inte hade förmågan att se till barns bästa.

I augusti 1967 kom jag till ett upptagningshem tillsammans med min biologiska syster och vi stannade där till december då vi kom till var sitt fosterhem. Min fostermamma hade skött om mig på kirurgen då hon var sjuksköterska, och hon ville väldigt gärna ha mig. Det ville däremot inte min fosterpappa men gav till slut med sig. Under min uppväxt pratade han så gott som aldrig till mig direkt, utan skulle han säga något (vilket hände väldigt sällan) så sa han det till min mamma som sa det till mig och så sa jag svaret till henne som förde det vidare. I den familjen fanns två barn där den ena var tre år äldre än mig och den andra tretton år äldre. Den äldsta flyttade hemifrån rätt snart efter att jag kommit, och den som var tre år äldre blev min ögonsten. Min mamma använde sig av aga, och det blev en del av den varan genom årens lopp. Min syster fick aldrig stryk eller blev bestraffad vilket spädde på känslan att inte tillhöra.

 

När jag var sex år gammal skulle jag lämnas bort till min biologiska systers fosterfamilj eftersom min pappa inte ville ha ansvar för mig mer, men detta avblåste min syster som tiggde och bad att jag skulle få stanna. Jag fick vara kvar men utfrysningen från min pappa fortsatte och när vi var på släktmiddagar inkluderade han mig inte som ett av sina barn. Jag var alltid spänd i hans sällskap och hade svårt för att slappna av. Han hade ett förfärligt humör men han slog aldrig mig, det var bara min mamma som gjorde det. Min mamma älskade mig på sitt sätt och visst fick jag kärlek under min uppväxt, men den var tyvärr villkorsbaserad. Om jag uppförde mig fick jag stanna kvar i familjen. Dessutom var jag en bricka i ett spel mellan min mamma och pappa vilket jag tidigt upptäckte, men det gjorde det inte lättare. Under min uppväxt upplevde jag det som att min pappa tyckte att livet i familjen varit bättre om jag inte kommit dit, vilket också verifierades efter hans död när vi läste korrespondens mellan honom och en nära släkting där han lägger skulden på sitt dåliga äktenskap på mig. När jag läste det i vuxen ålder blev jag först lite ledsen men sedan kände jag en lättnad över att det jag upplevt var så det var.

 

Även mina sjukhusvistelser för att operera mina brännskador fortsatte under min uppväxt. Det var ansträngande upplevelser då man på den tiden blev lämnad och inte fick ta emot besök mer än någon timme på kvällen några gånger i veckan. Jag intog rollen där jag klarade mig själv, och rädslorna över att vara själv begravde jag inom.

 

Som 13-åring utvecklade jag anorexi men det är något jag först förstått i efterhand. På den tiden pratade man inte om det, och jag gick ner mycket i vikt. Så mycket att min mens försvann. Min Mormor tog mig tillbaka till maten efter en sommar på hennes stuga där jag inte kunde fly måltiderna, men jag fick ingen hjälp med orsaken till min matvägran.

Jag hade inte heller vänner. Hade inte förmågan att knyta an och dessutom var den stress jag kände i hemmet tvungen att pysa ut någonstans så det blev i skolan. Jag tillbringade många eftermiddagarna på biblioteket, och trivdes med det.

 

Efter att jag varit på en språkresa mellan åttonde och nionde klass blev jag utslängd från fosterfamiljen. Jag tog det med mig som jag kunde bära i en väska och bodde hos olika kompisar, lite på barnhem, sedan hem, vilket inte fungerande och som 16-åring fick jag mitt första egna boende. Under några års tid hade jag ingen kontakt med mina fosterföräldrar, men vi närmade oss långsamt varandra och när jag var 26 blev jag adopterad av familjen. Ibland ångrar jag det, men jag behövde nog känna att jag hörde till någonstans.

Under en resa till Athen när jag var 16 år blev jag utsatt för övergrepp, men inte heller den händelsen var något som blev ventilerat. Säkerligen mycket på grund av att jag kände en stor skam över det som hänt och tryckte ner det inom mig själv istället.

Som 17-åring träffade jag mannen jag gifte mig med, och som jag efter 18 år blev lämnad av när vi just hade fått vårt andra barn. Eftersom min fd man fick cancer tre gånger när vi var gifta så var vi tvungna att få dessa barn på konstgjord väg, så jag gick igenom 27 inseminationer varav tre stycken var IVF. Det kom två helt underbara pojkar ur alla ansträngande hormonbehandlingar och de är idag 24 och 18 år gamla.

 

Jag utbildade mig till sjuksköterska och arbetar idag som bemanningssköterska, och går även nu en utbildning till samtalscoach i Stockholm. Sedan jag blev ensam för 17 år sedan lever jag ensam och har medvetet inte satt mig i en ny relation.

 

 

Inneboende kampvilja

 

Jag har varit en självständig kvinna som rest mycket sedan jag blev vuxen. Både själv men också med barnen. Jag har aldrig varit rädd av mig, och jag har alltid uppskattat att utmana mig själv på olika sätt. Mina rädslor har handlat om att bli lämnad och i det har jag distanserat mig från andra. Inte släpp in någon helt, och om någon närmat sig har jag hittat orsaker till varför jag ska lämna. Om jag har kontroll och lämnar så slipper jag hamna i en situation där jag blir lämnad. Som min fd man sa en gång ”Du ska alltid klara allting själv”, vilket nog har varit en rätt analys. Om jag klarade allt själv då blev jag inte lika sårbar.

 

Även om jag inte satt mig i en relation under dessa 17 åren så har jag träffat män, men jag har alltid dragit mig ur, och det säkert mycket för att nära relationer skapat en viss typ av ångest. För snart tre år sedan trillade jag över en man som bor långt borta. Vi fattade tycke för varandra men så dök min separationsångest upp som ett brev på posten när jag började engagera mig känslomässigt. Han sa vid ett tillfälle ”Du kan inte leva i gråzonen, Birgitta”. Då blev jag tre år gammal och sa ”Det kan jag visst det”. När jag kom hem till min ensamhet började jag fundera över vad gråzonen var, och vad det betydde för mig.

Det blev början till ett sökande inom mig själv eftersom jag ville bli av med begränsningen att inte kunna ha en relation. Jag har alltid varit en sökare och varit intresserad av att läsa psykologi och filosofi. Denna gången var det som att jag trillade över de rätta böckerna, och började ett sökande inåt. Det har varit en lång kamp med många och svåra insikter. Det har också varit svårt i det att jag varit tvungen att syna mig själv så ärligt jag kan. Förändring kan inte ske om jag döljer saker för mig själv eller försöker rättfärdiga mig själv på felaktiga grunder.

 

Då jag varit skribent några år sökte jag mig till orden under denna perioden. Det blev upprepningar, frågeställningar, förklaringar nya frågor allt medan jag läste olika böcker och sedan skrev sida upp och sida ner i kollegieblock som gick åt som smör i solen. Det blev tårar och det blev lättade suckar. Det blev glädje, eufori och så nytt arbete efter ett tags andhämtning. Jag har känt igen mig, och jag har avfärdat.

Jag hamnade till slut i en dröm jag hade för många år sedan. Jag såg en treårig flicka med grå klänning stå i ett hörn och vara helt uttryckslös. Jag tog mig tid att ta mig in i flickans känslor där i rummet och fann en enorm rädsla när dörren stängdes och hon stod helt ensam utan att veta om och när någon skulle komma och hämta henne.

 

Jag har förstått att jag hamnat i ett känslomässigt vakuum som jag inte kunnat ta mig ur. Under mina första år har jag missat någon att knyta an till, och har därför inte lärt mig affektreglering. Jag har inte heller lärt mig att mentalisera eftersom jag blev försatt i ett läge där jag mer eller mindre alltid måste vara på min vakt. Jag har inte kunnat ta mig ur det mentala fängelse av skam och skuld som definierat mig själv hela livet. Skammen som handlade om att jag var en dålig människa eftersom jag blev slagen, och skulden över att om jag bara hade varit på ett annat sätt så hade jag blivit älskad utan förbehåll. Eftersom jag varit full av denna skam och skuld har jag haft svårt för att hantera kritik. Det har varit som om jag varit så full av skuld redan som det varit, och ännu mer har blivit för mycket. Ändå har jag beskrivits som en person som har nära till skratt, varm personlighet och mycket omtänksam.

 

När jag för två år sedan satt på stranden i Visby efter att jag avslutat ett arbetspass i den härliga solen och hörde de kluckande vågorna slå mot stranden, beslutade jag mig för att låta den tunga skulden glida med vattnet ut i Östersjön. Jag kom fram till att tre av de fyra personerna som orsakat mig denna skuld numera var döda. De kunde inte längre stå till svars för sina handlingar, och jag tänkte att där de numera befann sig så ville de nog inte att jag skulle bära på en skuld som inte var min. Jag ville inte att andra människors gärningar gentemot mig skulle begränsa mig mer. Jag log med hela mitt ansikte och tog ett djupt andetag. Rom byggdes inte på en dag, men det var en början där jag ständigt måste påminna mig om att de negativa tankarna om mig själv inte är mina.

 

Mannen som jag träffade för tre år sedan har stått kvar i periferin under denna tiden. Vi har ingen relation men vi ses vid jämna mellanrum och har passionerade känslor för varandra. Det är kanske så gott det kan bli för mig. Just nu, och det är ok. Jag är väldigt tacksam för att han ändå hållit sig kvar och inte lämnat. Jag känner stor tillit till honom.

 

När jag långsamt men säkert har tittat fram från mitt vakuum, och börjat se att skammen och skulden inte är min utan något som blivit lagt på mig så har jag också kunnat känna ett groende lugn. Jag inser att jag inte kan räkna med att bli helt hel igen, men jag ser också vad jag fått på grund av mina upplevelser. Jag har alltid trott att det finns två sidor av en sak och även om det väger över mycket på en sida så har jag möjligheten att skapa jämvikt. Jag har också alltid trott att jag inte hamnar i en situation som jag inte kan hantera. Jag mår kanske för tillfället dåligt, men att jag har en inneboende kraft att ta mig upp igen. Kanske är det därför som jag levt ett normalt liv, vad det nu är.

 

Jag tror också att genom att prata om mina erfarenheter som någon i tredje personen så har jag kunnat distansera mig till det jag varit med om. Under de senaste åren då jag arbetat med mig själv har jag implementerat flickan med grå klänning i mitt liv. Jag ser att det är min kropp som blev slagen, att det var jag som blev stum av skräck och att det var jag som blev utsatt för alla dessa slag. Det var också jag som blev förnekad som person av min pappa. När jag kunde ta till mig allt detta kände jag en stolthet över mig själv och vad jag åstadkommit. Jag känner en frid och ett lugn som långsamt börja gro i mig. 

 

Jag tycker det är fel om jag behåller mina insikter och min kamp för mig själv för då blir det en egohandling, men om jag berättar om mina upplevelser finns det kanske någon som känner igen sig och/eller kanske någon som kan få en känsla av hopp. Jag skulle därför gärna vilja dela med mig av mina erfarenheter.

 

Avslut

 

När jag har läst litteratur och artiklar på ämnet om komplex PTSD så har mycket fokus legat på sexuellt utnyttjade barn. Vi får inte glömma alla de som, precis som jag, lever ett relativt normalt liv även om vi lever i ett vakuum andra konstruerat. Vi som på vissa områden inte agerar på ett sätt som förväntas av oss och i det lämnar frågetecken efter oss. Vi som inte fått möjligheten till det som borde vara alla barns rätt, och som sitter i känslomässiga låsningar upp i vuxen ålder. Men jag vill också berätta om den otroliga livsglädjen jag har. Den som ger mig en förmåga att vara i stunden och se allt det vackra den ger. Den som jag fått just för att livet inte är självklart. 

 

 

 

                                                                                                             

 

#1 - - Anonym:

Herregud vilken fruktansvärd barndom du haft!!! Jag började nästan gråta när jag läste din text. Men blev oxå arg och förtvivlad. Jag hoppas verkligen att du kan finna ro och kärlek snart!! Inget syns utåt och för min del som inte känner dig så har jag känt värme när jag träffat dig men oxå otrolig värme i dina texter. Fortsätt kämpa! Du är stark!! Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter! Stor kram och hoppas vi kan ses snart😘

Svar: Tack för dina fina ord som ger så mycket gott för mig. Jag lovar att kämpa vidare, både för egen del men också för andra som kanske behöver en liten puff och ord som kanske kan ge en ny insikt och vinkling. Vem du än är så hoppas jag vi ses snart igen :-)
Birgitta Stiefler