Allmänt C. Scott, Den invigde", ansvar, existentiella behov, frihet, kärlek, omtänksamhet, relation

Frihet och/eller tvåsamhet?

             

Vad är det som gör att beslutet att ge sin innerlighet till en annan känns bättre när motståndaren är ett arbete och inte en annan människa? Och behöver vi se den andre som en motståndare?

Jag vet att jag utmanar tanken i detta, och jag säger inte att det ena är rätt eller fel, men vad är det som säger att enbart en person ska kunna tillgodose alla våra behov? Behov av intellektuell stimulans, kreativitet, äventyrslystnad och/eller sexuell tillfredsställelse med kärlek som utgångspunkt. Varför är det sexuella behovet mer hotfull än till exempel det intellektuella? Kanske är det förstnämnda mer kontroversiellt, ångestskapande och ifrågasatt.

 

Jag tänker ofta på en bok som heter ”den Invigde” (*) och som ber oss fundera över våra etiska regler och vår moral. Den är skriven i början av 1900-talet, och ett av kapitlen handlar om en man som inser att hans fru har en älskare. Huvudpersonen i boken, som är den som pratar om varande utifrån ett annat perspektiv, påstår att mannens ilska utgår från hans ego och inte hans välvilja gentemot sin fru när det gäller hennes trohet. Vad handlar riktig kärlek om? Handlar det kanske om att vara så öppen och ärlig mot sig själv så man inser att en person inte kan vara den enda som alltid kan tillgodose alla ens behov?

 

Man kan inte hålla en annan människas känslor som gisslan hela livet och tro att de ska vara statiska. Känslor som utgår från en tid då de var de ända för båda. Längs vägen har en djup vänskap och tillit kanske skapats som kanske i sig är viktigare än ”ägandet”, för vi kan inte äga en annan människa eller hens känslor. Vi kan inte ge bort dem och tro att de ska vara konstanta resten av livet (om vi gör det är det i så fall en annans känslor gentemot oss vi bär omkring på). Däremot kan vi i tilliten visa varandra respekt genom att vara ärliga, men hur lätt är det att vara ärlig när vår självkänsla och våra egon blir sårade av att inte vara ”the one and only” på samma sätt som förr?  Är det skammen och skulden att bli ratade som håller oss inom de ramar som blivit accepterade på samhällsnivå istället för varandet per se? Hade ärligheten kunnat vara den goda välviljan istället för redskapet som slår oss i huvudet och skapar skam och skuld?

 

Jag vet inte, och tanken i sig triggar igång min egen känsla av att inte vara bra nog, och i det aktiveras en spontan omöjlighet som jag inte vill ska vara min mer. Kanske har min egen tillåtelse av nya tankar med min ålder att göra. Jag är förbi fasen att skaffa barn och där man i den processen behöver trygghet och stabilitet som kan fås genom en fast parrelation. (Fast jag hade inte den parrelationen och det har fungerat ändå även om det kanske blev mer ansträngande än det hade behövt bli.) Är egots äganderätt rättfärdigat i en tid i livet då två personer behövs för att kunna hjälpas åt i det som är bra förebilder för de barn vi skapat?

Men nu är jag långt förbi det där. Mina barn är i hamn i sina egna liv, och jag har gett vidare det som för mig är imperativt när det gäller Livet. Nu är det upp till dem att behålla och/eller förkasta det som inte passar dem.

 

Men jag har fortfarande inte fått kläm på varför det är lättare att acceptera ett arbete än en annan människa när det kommer till att ge oss hän i sann kärlek. Hur skulle jag kunna vara den enda? Det är som att vi begär att en del av vårt liv ska vara statiskt, och begär och kräver att allt annat inte ska vara det. Varför är en annan persons prioritet av ett arbete mindre betydelsefullt än en människa? Det kan ju vara så att ett arbete fyller en större funktion av tillfredsställelse än vad en människa gör, men ändå känns det mindre hotfullt. Vari ligger hotbilden egentligen?

 

Jag brottas med mig själv i dessa tankar där i första hand mitt ego sitter och surar, men samtidigt skulle jag inte vilja ha en sådan betydelse för en annan människa att den personen la sitt välbefinnande på enbart mig. När det gäller den sexuella handlingen; är den ett bevis på ägande när jag inte tillåter någon annan att få ta del av mig eller den jag delar livet med? Den handlingen ska, tror jag, visa på en samhörighet som gör oss unika tillsammans. Denna samhörighet manifesterar vi i parrelationen. Är det bara genom den sexuella akten som vi kan få blotta vår totala sårbarhet, och att den handlingen måste göras med den vi lever med? När jag tänker så blir livet väldigt inskränkt. Kanske har det med synen på vad den sexuella akten att göra. Är det bara ett fysiskt behov som ska tillfredsställas eller kan det vara det mest optimala känsloyttringen? Kanske uppstår problemen när vi utgår från olika synsätt.

 

Det handlar inte om ett promiskuöst leverne, vilket jag ser det lätt kan tolkas som. ”Ta för dig vad du vill och när du vill utan tankar på konsekvenser och andra människors behov.” I de dömande orden ses den sexuella handlingen som enbart något fysiskt. Det är självklart inte så jag menar, utan tvärtom. Moral handlar inte om tvåsamhet utan om hur vi definierar oss själva och andra människor utifrån omtanke, välvilja och respekt. Det handlar om att på ett varsamt sätt se Livet som annat än ett linjärt streck där handlingar ska begränsa oss genom skam och skuld, om än ej medvetet.

 

Jag vill kunna få uppleva att en person tillför mig mycket gott inom vissa områden utan att det ska behöva kännas som om slutmålet måste vara en parrelation bara för att detta goda handlar om fin, sinnlig och ärlig närhet. Är det ok att känna djup samhörighet med en människa utan att för den sakens skull vilja leva med den människan, eller får man en stämpel på sig att vara ”omöjlig” som person då? ”Vad är det för fel på henne som inte vill leva med en man?” eller ”Varför vill hon bara ha grädden och inte kakan?”  Då blir den kvinnan/mannen plötsligt ”dålig”.  

 

Omtanken om den andre kan ses på olika sätt. Det kan vara en omtanke om att inte utsätta en annan person för något man själv inte vill vara med om, och just därför håller vi oss till den relation vi sitter i. Genom att avstå från slutmålet att ha en relation kan omtanken i handling ha som grund i självkännedom att man vill ge en annan person något unikt, och att man i den handlingen besparar en annan det man vet man inte är så bra på, och i det avstår från en konventionell relation som kanske bara hade förstört.

 

Yin och yang. Motsatser och ytterligheter. Två sidor av samma mynt. Jag tycker det är viktigt att inte bara göra för att alla andra gör, utan att göra utifrån ett eget aktivt val. Detta val blir mer grundat och ärligt om tankar utmanats i både Yin och Yang så att varandets balans blir det viktiga.

 

*= ”Den invigde av hans lärjunge”, C. Scott (pseudonym) (1919), ”The Initiate – some Impressions of a great Soul” Utgiven av BimBok, Bromma 1983.