Allmänt livsmål, samtalscoach

Dammiga mål som får liv

      

Vad var det som hände? Orden gömde sig och blev bara mina ett tag. Vad kan jag bidra med som har betydelse för en annan människa? Har jag inte sagt tillräckligt nu? Eller är det bara faser jag går in och ur på väg framåt? Den där boken hägrar fortfarande och ligger kvar på sin hylla där den legat några år. Den lades där när barnen var små och tiden inte fanns, och den blev till en tillflyktsort när fantasin drog iväg med mig, och den blev som en god karamell som jag kunde suga på sådär långsamt så den nästan aldrig tar slut. Nu är barnen sådär stora, men helt plötsligt är det annat som stör och som gör att jag låter boken med sina oskrivna sidor ligga kvar där på hyllan. Den är inte utom räckhåll, bara kvar där den legat. Jag tar ner den ibland och blåser bort dammet som lagt sig som vackert puder likt Saharas sandkorn, och öppnar sidorna som ännu lyser med frånvaron av bokstäver. Då ler jag lite och suger vidare på den där karamellen som jag hittade på hyllan bredvid boken.

 

När är tiden den rätta när nu ett annat undangömt mål hittat mig. Ett mål som jag la undan i byrålådan och som låg så långt inne bland gamla kläder jag inte använt på många år så jag trodde någon annan lånat det. Nej, det låg kvar där. Jag tog upp det och kände hur otillräcklighetens skräckblandade endorfiner aktiverades i magen. Inte kan jag det, tänkte jag. Jag är nog för gammal, och ska jag verkligen lägga alla de pengarna på det? Varför inte bara ta ner boken från hyllan, låna en stuga någonstans och skriva istället?

 

Jag såg 30 år framåt i tiden, och visste att jag skulle ångra mig när jag oförmögen sitter på hemmet och när bara begränsningar finns kvar. Precis som jag idag ångrar ett tillfälle jag aldrig tog för 30 år sedan. Det räcker med den gången, och jag beundrar människor som följer sina drömmar.

Jag tog ett kafferep med banken i höstas och ordnade pengar. Sedan blev det som det blir ibland: ett ställningstagande blev till en besvikelse som ledde till något som blev så mycket bättre, och nu far jag med jämna mellanrum till Stockholm så att jag i slutet av året kan lägga till ”diplomerad samtalscoach” på min cv. När folk säger att det är ju bra att ha den utbildningen när man är sjuksköterska fnyser jag lite och skakar resolut på huvudet. Inte ska jag bara använda den där. Nej, jag ska öppna enskild firma och göra något mer av det. Det är i alla fall det där målet som jag hittade längst inne i byrålådan.

 

Det ligger inte för mig att anpassa mig till den gängse normen som kanske säger att jag nu ska öppna det där oranga kuvertet och begrunda siffrorna som gapar låga åt mig bara för att jag gjorde valet att mina barn under deras tidiga år var viktigare än pengar. Siffrorna gapar också låga för att jag är en rastlös själ och alltid har gjort lite som jag velat: arbetat som timanställd, arbetat i Norge några år och sett till vad jag har lust till, inte vad som i det långa loppet kanske är det bästa för mig ekonomiskt. Sedan barnen var små har jag sagt till dem att jag kommer att bo hos dem varannan vecka när jag blir gammal. Under en period av deras liv var jag väldigt välkommen, under en annan lyssnade de inte alls och nu kan jag få amnesti en dag i veckan, så det tar sig. Skämt åsido, så mycket kan förändras så varför planera för något som jag inte har en aning om? Jag hukar mig i min beslutsamhet, men bestämmer mig för att stå kvar även om det svajar lite.