Allmänt Ystad, faser, minnen, reflektion

Det vi inte kan förändra

Tankar som har tre år på nacken men ämnet är inte förlegat.

 

 

Det är lördag kväll och jag sitter i Ystad i en nästan tom fyrarumslägenhet och väntar på att få gå min femte natt i rad. Kroppen är lite sliten och mitt dygn har vänts hundra åttio grader. Barnen skriker som vanligt på gården utanför och jag är för trött för att egentligen göra någon vidare sightseeing av staden. I går gick jag en vända på gågatan mest för att se människor som inte var sjuka. Satte mig på Subway och tog en, inte alldeles för god, smörgås och såg hur människor i alla åldrar och faser i livet kom och lämnade mitt synfält. När jag såg småbarnsfamiljerna med ettåringar som just lärt sig gå blev mitt hjärta vekt och minnen från 13 år tillbaka poppade upp och påminde mig om en tid som jag gärna hade gjort om, på ett bättre sätt. Då på den tiden fanns det så mycket oro och sorg som ständigt vaktade min dörr så jag fick inte möjlighet att vara det stöd och den goda mamman jag alltid drömt om att få vara. Jag hoppas att barnen inte tagit alldeles för mycket skada av den uppväxt de fått.

 

Jag tittar på det äldre paret som nu är ensamma med varandra och utforskar nya sidor av världen utan att vara beroende av sovtider, mat och uppfostringstankar. De går nära varandra och verkar njuta av varandras sällskap. Till sist ser jag mannen med sin rollator som sakta baxar in sig själv och den i en trappuppgång. Livet tar längre tid och tankar och varande handlar kanske mer om det som var än det som komma skall.

 

Alla dessa faser som vi alla går igenom. Olika roller som vi spelar i våra liv, och som vi kanske inte alltid har rekvisitan till. Ibland ligger den nära till hands så vi lätt kommer in i rollen, ibland kanske den har flugit iväg med vinden och lagt sig på en osynlig plats så vi måste leta efter den. Då kan tid ödslas på själva letandet som i sin tur gör oss oförmögna att hantera nytillkomna situationer på ett tillfredsställande sätt. Det är inte alltid lätt att vara följsam i det nya, och ibland hänger vi envist kvar i något som inte skulle vara. Att släppa taget och bara vara, betrakta, syna, förhålla sig och våga ta nya steg är inte alltid lätt.

 

Jag har träffat nya trevliga människor här nere i Ystad under mina nätter. Kollegor som varit öppna och nyfikna. Människor som uppskattar att få höra om andra, och jag har varit undrande tillbaka. Samspelet som varar några timmar har fungerat bra. Glädje och gemenskap i det man utför är viktigt då man ska utföra ett arbete som i sak inte är särskilt upplyftande. När småtimmarna kryper inpå och vargtimmen tågar genom väggarna går energin ner och bara sömnlösheten hos dem vi vårdar får oss att abrupt dra oss tillbaka till tid och plats. Fem dagar i Ystad lider mot sitt slut och jag drar snart tillbaka till Lund igen.