Allmänt anhöriga, information, sjukvård

Cancerbesked per telefon?!

         

Jag sitter med min smörgås som får bli en snabblunch denna fredag på ett sjukhus någonstans i Sverige och går i huvudet igenom vad jag har kvar att göra innan jag med gott samvete kan gå hem och hålla helg. Jag tittar långt bort i fjärran i det mina tankar benar upp göromålen och rycker till lite när jag ser koordinatorn stå med telefonen en bit ifrån sig.

”Den här kvinnan har ringt några gånger redan idag, men du har haft så mycket att göra. Skulle du kunna prata med henne nu tror du”, säger kvinnan något bedjande.

Jag tar ett djupt andetag och sträcker fram handen för att ta luren samtidigt som jag pressar ner de sista smulorna:

”Självklart kan jag prata med henne”, säger jag med ett lite trött leende.

 

Det är frun till en man som kom in akut dagen innan, och det första hon säger är att hon är så orolig för sin man. Jag hör redan i den första meningen att jag får ge denna kvinna den tid hon behöver så att hon kan få stillat sin oro. Jag berättar om planen för patienten, och jag berättar om blodvärden och de undersökningar som gjorts hittills. Hon är tyst i luren under tiden jag berättar och visar ingen tendenser till att vilja avbryta mig, och jag förstår att hon finner ett litet lugn inom sig när hon få lite besked, även om vi än så länge är mitt mellan röntgen och vidare handläggning.

 

När jag ger henne utrymme att berätta om sina upplevelser får jag höra om ett par som inte fått det som för oss i sjukvården är god information. Oftast får jag höra av patienter att det är svårt att komma till vården, men har man väl kommit innanför dörrarna så är det oftast väldigt bra med vården och omvårdnaden. Sådana ord ger mig kraften att fortsätta mitt arbete som i mångt och mycket tyvärr består av allt mer frustration.

 

När denna kvinna berättar att hon blev uppringd på en helgdag av en läkare som meddelade att de prover man tagit på hennes man visade på en elakartad cancer kan jag inte låta bli att bestört fråga om läkaren verkligen meddelade detta per telefon?

”Jo, det hade han gjort”. Det värsta, sa kvinna, var att en nära släkting som var nervöst lagd hade stannat till dagen efter så hon fick bära informationen inom sig tills släktingen hade åkt hem vilket hade varit tungt.

Dessutom hade de inte fått besked om att de kunde få gratis omläggningsmaterial från vårdcentralen så de hade i flera månader gått och köpt dyrt förband på apoteket.

 

Jag blir så uppriktigt ledsen när jag hör sådant här. Vilken läkare år 2017 har så lite kunskap om kommunikation så att hen inte förstår att man inte delger svåra besked per telefon, sedan kvittar det om det är helg eller vardag? Missade hen den kursen under läkarutbildningen? Brydde hen sig inte, var hen för stressad eller var det bristande empatisk förmåga? Delgivande av diagnos trodde jag numera alla läkare förstod skulle göras vid ett fysiskt möte, och inte på ett så opersonligt sätt som ett telefonsamtal är.

 

Jag bad om ursäkt å sjukvårdens vägnar flera gånger under samtalets gång, och även om koordinatorn tittade runt hörnet på mig vid några tillfällen så gav jag kvinnan den tid hon behövde, så jag kanske på något sätt kunde ge lite upprättelse till människor som blivit utsatt för en sådan barbarisk handling som jag tycker det är. Kvinnan kom för att hälsa på sin man lite senare på eftermiddagen innan jag skulle gå hem och vi pratade en stund. Jag gav henne förmaningar om att hon skulle strunta i om hon var en besvärlig anhörig, för självklart ska de ha svar, och självklart ska både patienten och hon få vara med i diskussioner och dialoger om den vidare vården.

 

En timme senare byter jag om till egna kläder. Jag har svårt för att släppa samtalet med kvinnan, och tycker än en gång att de är trist att man måste vara stark för att vara sjuk.