Allmänt Bowlby, anknytning, trauman

Förklaringars omöjlighet

 

”Varför fortsätta förklara sig när förklaringen redan från början var onödig”

 

En sådan mening kan komma upp i huvudet på mig, eller så är den en del i något större när jag bara skriver av mig. Ibland blir jag inte av med dessa ord, och just denna meningen har jag gått och grunnat på. Varför det är viktigt att fortsätta förklara mig när jag redan från början inte hade behövt göra det?

 

Vi hamnar så lätt i gammalt mönster av agerande utan att tänka över att det skulle vara något anmärkningsvärt med det, mer än när andra höjer ett ögonbryn eller konfronterar oss med varför vi gör som vi gör. För mig har alltid förklaringen varit viktig, men den ska ha en konstruktiv utgångspunkt. Förklaringen kräver att jag rannsakar bakåt och funderar över varför, så att jag kan ge ett så sanningsenligt svar till min medmänniska, och till mig själv. Sanningen som definition förändras allt eftersom förklaringarna för mig framåt, och retrospektivt kan sanningen från fem år tillbaka idag verka barnsligt naiv, men var enligt min dåvarande nivå sanningsenlig.

 

Man av ordning kan då ställa sig frågan varför förklaringen i sig är så viktig, och det handlar säkerligen i mitt fall om en osäkerhet som jag fick i en evigt oöppnad present som liten. Ju fler förklaringar som läggs fram på bordet framför mig desto större blir förståelsen för mitt förhållningssätt gentemot mig själv, mot andra och livet i sig.

”Släpp det och gå vidare” har jag hört så många gånger, men om jag gör det då accepterar jag mina känslomässiga sår och låter dem definiera mig. Det blir andra människors agerande som då formar mig till den jag är och inte jag själv, vilket för mig är att retirera utan att ha hittat det som är mitt mest optimala Jag. Är det rätt att dåtidens okunskap om barns behov av anknytning ska behöva begränsa mig hela vägen i livet? Jag tycker inte det.

 

Med allt fler förklaringar framstår också det egna beteendet gentemot andra, och de missgärningar man orsakat andra. Det leder lätt till skam och skuldkänslor vilka redan har en framstående plats hos en person med otrygg barndom. Då blir det ett ältande som landar i ”...om jag bara inte....” osv, men med ökade insikter får också medmänniskor sitt rättmätiga ansvar, och allt slipper ligga på en själv.

 

När det gäller förklaringen som från början egentligen var onödig, så är det lätt att hamna i en spiral av förklaringar som behöver bekräftas så att historien kan få den förståelse den behöver så Jaget sedan kan släppa taget. Det blir lätt till att man sätter sig i likartade situationer för att på så sätt kunna hela det inom sig som en gång aldrig fick den uppmärksamhet som krävdes för att kunna utvecklas till en totalt harmonisk individ. Via nya människor genom livet utsätter vi oss för samma typ av möten som en gång skadade oss för att genom det upprepade beteendet få ett avslut, eller en bekräftelse som egentligen hör det förgångna till. Det är ett stort ansvar att lägga på sig själv, och ett omöjligt ansvar att lägga på en annan som inte har någon anknytning bakåt i tiden. Nya möten är nya konstellationer som har en möjlighet till något gott, men inte om båda parter ska hamna i en ofrivillig omöjlighet på grund av gammalt som initierats av en tredje part.

 

Kanske ligger läkningen i att se att defekten som lades dit för många år sedan inte kommer att hitta ett evigt förband via andra människors agerande i realtid. Den tillhör det som var, men utan förklaringar missar man att hitta orsaken. Genom synliggörande slipper en liten bit bli hela människans identitet.