Allmänt Sundsvall, taxi

Med taxibud till Sundsvall

     

Jag står och tittar upp mot en bro med bilar som susar fram i snabb fart. Runt omkring är det nattsvart, bara snön lyser upp så jag ser de tidigare fotstegen framför mig. Kylan biter sig fast innanför mina jeans, och näsan rinner lite upproriskt. Ryggsäcken skaver lite av sin tyngd och jag stanna mina steg medan jag funderar över kvinnans ord: ”Bara gå rakt fram till viadukten så finns busshållplatsen där”, sa hon med norrlänsk brytning. Jag kisar lite för att se om jag möjligtvis genom att göra det kan hitta en gömd busshållplats, men den finns inte. Det är flera minusgrader och jag har ett tåg som väntar på mig i Sundsvall, så jag gör ett snabbt överslag i huvudet och vänder resolut 180 grader på mina steg.

 

Väl tillbaka på den numera folktomma flygplatsen ler kvinnan emot mig och undrar vad som hände. Just i det ögonblicket var jag inte så intresserad av att förklara för henne att hennes beskrivning varit något bristfällig så jag bad bara om telefonnumret till taxi. Jag masserade mina kalla händer mot mina kalla lår och hoppades på en friktionsvärme som även skulle få mitt humör att tina upp en smula. Jag hörde av mig till bemanningsföretaget och kunggjorde med bestämd röst att jag tänkte debitera dem för taxin, vilket inte var några problem.

 

Allt var åter lugnt inom mig, och jag började studera omgivningarna med den gnistrande snön och stillheten där vinden lagt sig för att vila och säkert nu bara huserade i mina hemtrakter Skåne. En minibuss sladdade in framför utgången, och jag öppnade sidodörren, slängde in min ryggsäck och öppnade min egen dörr innan mannen hunnit runt bilen.

”Nu tog du ju mitt arbete” log han, och lite skamset lät jag honom stänga dörren bakom mig. Det blev som det så ofta blir. På den halvtimme det tog att ta mig in till tågstationen fick jag mannens liv berättat för mig. Han berättade om hur han hamnat som dansk från Ålborg till Sundsvall. Jag fick höra om ett destruktivt äktenskap som hölls ihop på grund av en son som hade speciella behov, och jag fick frågan om jag tyckte han som 47-åring skulle läsa till undersköterska.

”Självklart ska du läsa till undersköterska”, sa jag till honom eftersom jag misstänkte att han egentligen bara ville ha min positiva åsikt som tillhörande det skrå han nu bestämt sig för att sälla sig till, och på så sätt kunde lämna transportbranschen bakom sig.

”På mig låter det som att du redan har tagit ett beslut” sa jag medan han for i vild fart fram på snömoddiga vägar som jag som skåning bara hade krypkört fram på. Hans berättelse andades en önskan om bekräftelse så jag sa ett ord här och ett där, och förstod  att utbildningen till samtalscoach som jag påbörjat kommer att bli himla bra.

 

”Tack så hemskt mycket för att jag fick träffa dig. Jag ber om ursäkt för att jag pratade så mycket, men det var precis vad jag behövde”, sa den skäggige danske taxichauffören som för ett tiotal år sedan förvillat bort sig över sundet och hamnat uppe i Norr.

Jag satte mig på tåget efter att ha tagit en korv i kiosken, och fortsatte min färd mot ännu ett sjukhus, och med ännu ett gott minne som jag packade ner i min röda ryggsäck.