Allmänt brist, etik, politik, vårdpersonal, vårdplatser

Patienten i korridoren

           

Klockan är sex på morgonen och mina steg är lite tunga såhär efter att ha arbetat en hel natt. Jag ler mot en man som sitter på sin sängkant där i korridoren. En flyttbar vikvägg gör så att huvudändan av sängen är skymd, och vid fotändan står den julgran som välkomnar folk in till avdelningen. Mannens tillhörigheter ligger på ett rullbord av stål vid ena kortsidan.

 

Han är märkt av sin kroniska sjukdom, och jag ser hur läkemedel har förändrat hans utseende. Jag försöker för min inre syn ta bort det som är sjukdomen, så som jag så ofta gör, och ser då en lång och vältränad man mitt i livet eller en liten bit däröver. Nu är hans ögon förtvivlade och han ber om att få låna en telefon så han kan ringa en anhörig.

”Men klockan är bara sex på morgonen”, säger jag. ”De kanske ligger och sover”.

Han lyssnar inte på det örat så han får låna telefonen och ringa. Jag håller mig i närheten under tiden samtalet pågår så jag kan få tillbaka luren när han är färdig.

 

Han sitter hopsjunken och med sorgsna ögon och jag frågar om han vill ha en kopp kaffe. Han skiner upp lite och jag går iväg och snor lite av vårt personalkaffe, häller i en skvätt mjölk och rullar fram stålbordet så han kan ställa ifrån sig koppen. Jag har gjort färdigt mitt morgonarbete och har en stund innan jag ska rapportera över till dagpersonalen som så smått börja släntra in med sömndruckna ögon. Jag sätter mig på det lilla avlastningsbordet mitt emot honom och lägger händerna i knät.

”Och här ligger du mitt i korridoren. Hur känns det?”, frågar jag medan jag tittar fundersamt in i hans slitna ögon som är färgade av månader av sjukdom. Jag visste att han varit upprörd när han kom igår kvällen, eftersom kaoset som är i helgtider hade fått planeringen att blåsa bort till okänd ort vilket gjorde att ingen visste att han skulle dyka upp. Så jag gav honom en chans att berätta om det, en chans han gladeligen tog.

 

Jag fick höra om det ovärdiga i att ligga för allmän beskådan för alla som kom in på avdelningen. Jag fick höra om hans upprördhet över att vara tvungen att lyssna på personalens dialoger om patienter. Jag såg hans upprördhet när han i en utandning beklagade sig över att inte kunde gömma sig från allt privat personalen hade att berätta för varandra, och hur utsatt han kände sig över hur viss personal tilltalade honom.

 

Jag satt kvar och lyssnade utan att vika med blicken. Jag bekräftade honom i den ovärdiga  behandlingen han upplevt och kunde inte mer än känna sorg över att våra patienter tvingas utstå sådant.

”Du är den första som sätter dig ner och lyssnar”, sa han med ett vänligt leende. Jag tänkte att det nog inte var så, men det var snällt av honom att säga det.

Kvällen innan hade jag på nyheterna hört om överbeläggningarna på våra sjukhus. Om minskade vårdplatser, och problemet bemanningspersonal som äter så stora utgifter. Kvar ligger våra patienter i korridorerna tills politiker har kunnat få kläm på hur man ska hantera inkomster och utgifter, och hur man ska försöka locka kvar personalen. Det är en nedåtgående spiral där personalen minskar i samma takt som vårdplatserna fast lite till, och kvar står en yrkeskår som inte vill annat än att vårda respektfullt.

När ska vi få möjlighet att göra det?