Allmänt Sollefteå, opraktiskt, resrutt

Varför så rastlös Stiefler?

    

Det blev ingen långresa förra året och den rastlösa delen i mig behöver stillas så jag bad bemanningsföretaget att skicka mig norrut. Sollefteå, undrade de.  Ja varför inte, tänkte jag. Jag tog mig en snabb titt på Sverigekartan och såg att den staden inte låg så vansinnigt långt upp i landet, så jag sa ja till företaget och de började processen. Jag kollade upp sjukhuset och kollade även upp lite fakta om staden. Med andra ord så tyckte jag att jag hade lite koll på vart jag skulle, och vad jag skulle till.

 

Efter en veckas tid fick jag tider för resan. Det blev två flyg och sedan lite tåg och buss. ”Det blir nog bra”, tänkte jag i min enfald utan att kolla upp tiderna närmare, och så har jag levt i den bortträngda villfarelsen. Som vanligt har jag sju pass på en vecka men två av dagarna blir det dubbelpass så jag är ledig två dagar vilket jag inte är så nöjd med, men det kanske blir möjlighet att ta något extra när jag väl är på plats. Eller så kanske det kan bli lite skidåkning, vem vet. Jag tycker om att inte ha allt på plats, och jag tycker om att bli lite utmanad: hamna på ett ställe jag aldrig varit förr, nya människor, nya rutiner och det att hitta en ny affär att handla i.

 

De flesta jag känner undrar hur jag orkar och kan inte alls se tjusningen med en sådan resa, men det kan vara lika spännande att åka norrut i Sverige på ett sådant uppdrag som att sitta på en buss i Vietnam. Det handlar om inställningen, men å andra sidan så är det kanske inte så många som uppskattat att sitta på en buss i Vietnam. I vilket fall som helst så har biljetter och planering fått ligga och vila under julens helger men på söndag bär det av, så i går tog jag tag i och tittade lite mer ingående på resrutten.

 

Ibland är det bättre att inte veta för de papper jag bläddrade i visade sig bli en eriksgata jag helst varit utan. Två flyg är helt ok, men eländet börjar när jag landar i Sundsvall. Då ska jag först gå en kilometer med packningen för att komma till en lokalbuss som tar mig österut istället för norrut till Sundsvall vilket tar 40 minuter. Två timmars väntan, vilket jag kanske behöver om jag blir av med mig själv, och så tåg till Kramfors. Byte där och sedan buss till Sollefteå. Från Sundsvall flygplats tar det mig 4,5 timmar att ta mig 90 kilometer. När jag satt där och tänkte på de nio timmarna det kommer att ta mig på söndag så insåg jag att jag kommit till Californien under de timmarna, men slog snabbt bort havet och värmen som tornade upp sig inne i mitt huvud.  Sedan fick jag en trött känsla i magen, och undrade varför jag inte var nöjd med All-inclusive på Kanarieöarna utan var tvungen att jaga en buss på den vietnamesiska landsbyggden. Om jag förlänger den tanken så handlar det kanske inte bara om transportsträcka rent geografiskt utan jag har en förmåga att ibland göra livet svårare än det behöver, men jag valde att lägga den tanken åt sidan när jag satt och pillade på papperslapparna jag hade framför mig.

 

Nu är det som det är och jag behöver inte utsätta mig för detta fler gånger om jag inte vill tänkte jag, så hur gör jag för att det ska bli uthärdligt och inte ett helvete? ”Det får bli till ett äventyr” resonerade jag mig fram till. Ungefär som när vi bodde ute i åkern och det var vinter och snöstorm och vi var tvungna att gå två kilometer för att komma hem från tåget. Då frigjorde jag min fantasi så jag hamnade på den ryska tundran med min mongolska skinnkappa, och ”mitt mål efter många dagars slit och stretande” var att få lite värme. Den stora kapuschongen åkte upp och begränsade min syn till periskopseende, och jag hörde mina egna andetag där inne i pälsen. När jag kom hem sken jag med ett stort leende och höll mina kalla händer över grytan som förberedde kokhet choklad.

 

Så får det bli på söndag när jag i många timmar ska ta mig från en punkt till en annan som egentligen inte är så långt. Att vara här och nu, se mig om, ta in och ta med det som upplevs som unikt istället för att se det besvärliga i det.