Allmänt Distans, bearbetning, sorg

Hur hanterar vi sorg?

             

Varför är sorg något vi människor mer eller mindre fasar för? Handlar det om en oro, eller till och med skräck över hur vi kommer att agera och reagera? Känner vi obehag över vad sorgen kommer att lämna efter sig?

 

”Gråter du mycket?” frågar mig en god vän. ”Jag som aldrig gråter själv undrar vad gråten hjälper dig med” säger han.

Gråt kopplas oftas ihop med sorg även om glädjetårar såklart också finns. Jag sitter och funderar över tårar och vi bollar tankar fram och tillbaka ett tag, han och jag, om huruvida tårar är en befrielse, ett tecken på bristande kontroll eller just motsatsen.

Nu så här några dagar efter det samtalet kommer jag på mig själv med att ha haft tårarna och sorgen malande i bakhuvudet, och konstaterar att för mig är sorgen lika naturlig som vilken annan känsla. Däremot är sorgen mer stigamtiserad och ofta sedd som  lite ohanterbar och skrämmande.

 

Sorg handlar om avslut. Människor som lämnar oss på ett eller annat sätt. Det kan vara fysiskt eller mentalt. Vänskap som inte längre hittar samma spår, någon avlider, men också sorg över mål och drömmar som inte blir förverkligade. Jag tror att sorgen, och tårarna, kan vara livgivande om de får ha sin naturliga gång. Den är en ventil för det som inte blev som vi hade hoppats på. Om vi trycker ner sorgen eller slätar över den som oviktig dyker den upp med allt större kraft vid ett senare tillfälle, så för att den ska få den dignitet den är värd tror jag det är viktigt att låta den få ha sin plats, för att sedan kunna släppa den och gå vidare.

 

Vårt förhållningssätt till sorg, precis som med allt, har betydelse för de kommande bevarande  känslorna. Om sorgen trycks ner inom oss förvandlas den lätt till bitterhet. Bitterhet över något som aldrig var meningen, eller frustration över att ett eget beteende resulterade i ett utfall som inte var önskvärt för oss just då. 

Bitterhet kan och ska aldrig läggas på någon annan, utan den är en bekräftelse på egna felsteg. Så om bitterhet börjar titta fram, eller knacka en på axeln är det en bra sak att sätta upp en spegeln och syna sig själv så ingen annan behöver ta emot det som är ens egna obearbetade känslor.

 

Till skillnad från glädjen kan sorgen visa sig på så många olika sätt, och gömma sig i andra känslor som inte ger den sitt rätta utrymme. Det kan vara svårare att hitta den där sorgen som förillat bort sig på olika ställen i kroppen och som yttrar sig på olika sätt, men den finns där om den inte fått ta den plats den behövde från början. Jag är övertygad om att om sorgen blir mer accepterad så blir också männsikor mer harmoniska. Kan vi härleda sorgen och tårarna till deras rätta plats har vi också en möjlighet att lägga den ifrån oss så den slipper påverka våra liv på ställen där de inte hör hemma. Att låta varje känsla få ha sitt utrymme är nog det bästa, tror jag. Då blir det mest genuint.