Allmänt IVO, LSS, delegering, omstrukturering

Katastrofal vårdorganisation

  

Jag ville inte berätta. Tycker jag har gjort det så många gånger, och i den processen farit illa själv så jag valde att inte berätta. Jag struntade i att berätta om det kaos som visade sig på en arbetsplats jag var på under en veckas tid då det mesta av min tid gick åt till att ha lugnande samtal med undersköterskor. Inte heller vill jag berätta om hur en stor kommun startar en ny organisation för sex månader sedan som ännu inte har några sjuksköterskor. Sjuksköterskor som ska vara ansvariga för vården, men också vara arbetsledare för undersköterskor.

 

Hur kan det vara att arbetsgivaren så totalt struntar i att ha kompetent och stabil personal innan man påbörjar något nytt? Istället kommer vi bemanningssköterskor in som inte har möjlighet att få tillträde till alla dokumentationsystem som behövs, vi kan inte ens gå in och titta på ordinationer, inte skriva ut ordinationslistor och inte heller hålla koll på ändringar som ansvarig läkare gör, eller borde göra.

 

Finns det ingen ordinarie sjuksköterska så är inte heller de som står närmast patienterna delegerade till att ta över mina arbetsuppgifter, så som medicindelning, spola kateter, ge insulin osv. Nu säger arbetsgivaren att vården måste fungera så därför kringgår man sina egna rutiner. Jag kan inte låta bli att bli upprörd eftersom jag en gång i tiden arbetade som undersköterska, och på den tiden fanns inga delegeringar. Det ingick i vårt yrke att exempelvis ta prover, dela läkemedel och lägga om sår. Efter att man ändrat på undersköterskornas utbildning så att den hade större fokus på hemtjänstuppgifter så införde man delegeringar. Min uppfattning är att det inte går att strunta i något som arbetsgivaren annars är så noga med bara för att de inte haft nog med framförhållning och anställt sjuksköterskor. Det går inte att strunta i något som numera är så vedertaget, och följden kommer att bli att undersköterskorna vägrar utföra dessa uppgifter så sjuksköterskorna får göra det själva, och har det inte blivit totalkaos innan så blir det då.

 

Jag vill heller inte berätta att ett nytt organisationsnummer ännu inte blivit godkänt så när det behöver beställas material till patienterna måste vi ta kontakt med andra organisationer, som redan är hårt beslastade, för att utföra våra uppgifter.

Jag är så trött på att se och uppmärksamma tokigheter i vården, men hur kan jag låta bli när cheferna står helt ansvarsbefriade och de som arbetar är de som får ta smällarna? Varför går inte cheferna, som är sjuksköterskor ut och arbetar i sin egen organisation när de själva fallerat i att anställa personal? Det hade ju jag gjort om jag hade suttit på en sådan stol, men kanske är det just därför som jag inte gör det.

 

En sommar som alltid är hårt belastad inom vården är här nu, och jag vill inte berätta att det inte handlar om ett litet kaos för jag vet att förr eller senare kommer något att hända, och då kommer det att bli ett stort kaos. Hur kan man behandla sin personal så? Den oro som finns bland personalen smittar av sig på patienterna och får vardagen att rasera hos denna patientgrupp. Det behövs stabilitet, tillit och öppenhet för att sätta igång något nytt. Det är ingen lekstuga utan det handlar om andra människors välbefinnande, och det handlar om en säker vård. Måste det hända något innan IVO kommer på besök?

 

Jag ville inte berätta allt detta, så därför gjorde jag inte heller det. Kanske fingrarna slant lite men det är inte min uppgift att informera, så därför säger jag inget.