Allmänt B. Evensen, Visby, medmänsklighet

Konstnären och sjuksköterskan

  

Det har varit en sådan där dag som det egentligen inte är något fel på, men jag kommer ändå hem med en besk smak i munnen som får mitt ansikte att se lite bekymrat ut. Det är torsdag och det känns skönt att sista arbetsdagen för veckan är i morgon. Junior och jag har bestämt att röja i ordning innan helgen (eller var det kanske jag som bestämde det), och innan jag sätter mig ner och låter axlarna lägga sig för att vila mot soffan går jag iväg för att hämta de nödvändiga städattiraljerna. När jag går förbi matrummet tittar jag in och ser ett stort paket som ligger på bordet.

”Men vad är detta”, utropar jag nyfiket.

”Ja, just det”, säger sonen lite disträ i det han pluggar inför ett prov.”Postdamen bankade på och lämnade det.

 

Det är ett stort paket. En bok känner jag, och inte en liten bok heller. Jag väger den i handen och blir allt mer nyfiken på vem som kan ha skickat den. Jag vänder på paketet och ser en avsändare från Visby, Gotland. Vem kan det vara som skickar mig böcker från Visby, tänker jag och får känslan av julafton mitt i den sprakande sommaren. Som om Junior skulle vara lika intresserad som jag tar jag med mig paketet in till soffbordet som jag lägger mig på knä framför. Innan jag börja slita upp paketet smakar jag på namnet och börjar le. Innan den fenomenalt vackra boken har kommit ur sitt fängelse vet jag vem det är som skickat mig denna underbara present, och tårarna bankar på och vill släppas ut.

 

Jag har varit på Gotland och i Visby och arbetat fyra gånger totalt. Förra sommaren, precis som sommaren dess förrinnan, var jag där i två veckor och slog ihop det med Almedalsveckan  så jag kunde gå och flanera runt på väg hem från arbetet och lyssna på politkertal. Jag arbetar alltid mycket när jag är iväg och jag kommer ihåg att det var underbart väder just dessa två veckorna förra året.

Jag hade under några dagar hört om den tillmötesgående konstnären som låg på en av salarna, men det var först hans två sista dagar innan han blev utskriven som jag fick äran att få honom som patient. Jag är nyfiken av mig och jag pratar gärna med mina patienter, vilket jag också gjorde med denne man som hade sin fru vid sin sida hela tiden. Så mycket kärlek som vibrerade i rummet fick mig att vid ledig tid gärna gå in och prata lite extra med denne man som utsrålade så mycket värme.

Han var nittio år gammal, men vad har siffror för betydelse när man hittar varandra på samma våglängd? Absolut ingen alls. Jag berättade om mina novisa försök att skriva dikter, och han berättade om sitt liv som konstnär. Vi fick en fin kontakt och innan han åkte hem bad han om min bloggadress så han kunde läsa lite av vad jag skrivit, och han lovade skicka en bok om honom och hans verk.

 

Månaderna gick och det kom ingen bok, men jag tänkte att han inte var så ung och vad som helst hade kunnat hända, men jag bar med mig vårt möte vilket var fullt tillräckligt. Så idag, efter all denna tid dimper den där boken ner i min brevlåda. Med en lite spretig handstil har han skrivit ett meddelande till mig där han säger att han uppskattar mina dikter, och att han råkade ut för en olycka som gjorde att han inte kunnat skicka boken innan.

Jag är helt mållös där jag sitter på knä och bläddrar igenom boken. Hela mitt ansikte är en strålande sol och mitt hjärta bankar ödmjukt. Tänk att han kom ihåg, och tänk att han inte glömt vårt möte. Detta kallar jag medmänsklig kärlek när den är som allra finast.