Krumelurer i huvudet

        

Det var viktigt för mig att förstå, men jag fick aldrig möjligheten. Istället skapade jag en snitslad bana som var min och inte din i hopp om att till slut hitta änden och syret. Jag önskade lugnet bland vågors rytmiska toner så pulsen kunde hitta slutstationen, och slapp åka än hit och än dit. Förståelsens livstema, eller kanske livstemats förståelse. Vem vet vilket ord som kom först då för länge sedan när orden ännu var nya och nyfikna.

 

Men vägen nådde ändå sitt slut, om än inte vid havet, mitt livselement. Istället kravlade jag mig upp på månens spets när han var ny och oförstörd. Med utsikt över allt det som var, det som kunde blivit och det som låg ännu framför oss så satt jag och dinglade med benen i takt till månens toner som återspeglade sig i vågorna långt därunder.

 

Hur skulle det kunna gå att förstå det som kom om jag inte släppte på önskan att förstå det som varit och det som fanns nu? Hur skulle jag kunna låta Livet leka med mig om förståelsen fick mig att snubbla med sikten riktad nedåt istället för uppåt? Jag vet att du ville mig väl när du inte gav mig någon förståelse för mitt livstema, eller om det var livstemats förståelse. Tyvärr gav det tromber i huvudet som fick innanmätet att ruckas ur sitt fäste, men efter lång tid bedarrade det till en stilla västanfläkt som bara gav lite förslitningar här och där.

 

Högt där uppe plockade jag lite styrka och säkerhet från stjärnorna som for förbi så stoltheten över livets skrapsår fick sällskap. Förståelsens önskan är i egentlig mening att släppa iväg ordet så det kan få sin egen omloppsbana över himlavalvet, och låta mig få hoppa ner till det som är mitt, så livet kan få vara det frågetecken det är.