resor Eftalou, Lesbos, yoga

Småfiskar och yogaelever

          

Jag följer vägen utanför hotellet som har ett slut lite längre ner till höger på gatan. Precis innan jag kommer fram till den otillgängliga grusvägen som går brant uppåt ligger en liten Taverna som är specialiserad på fisk. Jag sätter mig vid ett bord nära solen, och nära den stenlagda muren som är pyntad med terracottakrukor i olika storlekar och med blomstrande blommor i alla regnbågens färger. I vanlig ordning stillar jag min nyfikenhet genom att rekognisera vad det är för människor som sitter vid borden runt omkring och jag hör tyska, engelska och danska i större eller mindre grupper.

 

Jag tar fram min bok och mina glasögon och läppjar på vinet jag fått in tillsammans med ett underbart gott rostat bröd med olja och vitlök på. I min väntan på maten ringer jag Senior för att höra hur dagens tenta har gått. Jag försöker beskriva den mysiga Tavernan för honom och berättar vidare om att den ligger ett stenkast från havet i väster så den gammelrosa trötta solen sänker sig allt mer mot Turkiet och horisonten när nu natten närmar sig. Jag berättar om hur trädgrenarna viker sig över borden likt ett massivt tak, och hur de små borden är placerade så de bildar små egna zoner för människor som gärna vill vara ostörda.

 

Den unge gänglige kyparen kommer ut med en dignande tallrik, och jag skiner upp när han låter stegen närma sig mitt håll. Med solen i sitt ansikte kisar han glatt och sätter stolt ner tallriken. Mitt i meningen som ska avsluta samtalet med Senior stannar jag upp och tittar på tallriken.

”Och hur gör jag här då” avbryter jag sonen i hans mening.

”Va?” säger han, inte så förvånad då han är relativt van vid att inte alla mina ord alltid är så sammanhängande.

”Jamen, jag har fått in hur många små fiskar som helst. Vad förväntas jag gör med dom? Äter dom hela? Nackar dom?” säger jag medan jag känner hur skrattet som lyckats undvika mig denna veckan bubblar fram.

”Du får ha det så bra Mamma, vi hörs”säger Senior något trött och och lämnar mig i ett frågetecken som jag inte vet hur jag ska mig ur. Jag har lyckats utföra fadäser förr och tänker inte vara till allmänt åtlöje även om jag är långt hemifrån så jag vinkar glatt åt mig kyparen när han flyktigt tittar åt mitt håll.

”You have to help me with this cause I don’t have a clue” säger jag med en ursäktande min och känner mig som en dum blondin (vilket jag ju uppenbarligen också är).

Han ser lite överseende på mig, flyttar tallriken närmare sig, greppar fiskkniven och gaffeln i ett fast grepp och påbörjar en lektion som säkert hade kunnat fortgå en bra stund om inte minnet hämtar upp mig, och jag kommer ihåg när jag som liten åt stekt nyfångad rödspätta med kokta potatisar, smält smör och pressad citron på sommarstugan. Var det inte svårare än så tänkte jag och jag drog snabbt tallriken till mig och börjar halshugga den stackars minifisken som inte gjort något ont mer än simmat för nära nätet.

Med något svävande steg och med händerna knäppta bakom ryggen kommer kyparen på inspektionsrunda en stund senare för att se hur det går med mina fiskar, och han ler belåtet och mumlar:

”This was well done”. Jag tittar upp från boken och ger honom ett förnöjt leende.

 

Mörkret lägger sig men jag sitter kvar denna varma kväll. Inget fattas mig och jag tänker på att jag snart ska hem igen. Dagarna har varit lediga med bokstäver av olika sorter. Ibland har jag satt på Pink Floyd och underhållit mina grannar på hotellet, och några filmer har det också blivit. En välbehövlig trip som påminde mig om att jag inte är tjugo år mer, och kanske ska jag chilla ner lite så jag inte blir så slutkörd men tanken här och nu är inte mycket lönt i det långa loppet vet jag. Den kommer att ha försvunnit snabbt när jag kommer hem och är jag igång igen.

 

Innan jag ska betala och bege mig tillbaka till hotellet närmar sig en amerikansk kvinna mitt bord. En kvinna som kom in med sin väninna för en stund sedan, och som gjorde en sådan entré som bara amerikanare kan. Högljudt och med en intensitet som gör att ingen kan missa dom.

”Are you a yogi?” frågar hon mig medan hon lutar sig lite väl långt in över bordet med händerna fast förankrade på den något rangliga bordsskivan.

Jag stannar upp i leendet jag ger kvinnan som är ungefär i min ålder och bläddrar igenom tänkbara förklaringar till hur den frågan ska förstås, men jag hittar inget svar där i djupet och frågar istället vad det nu var hon menade.

”Are you here for the yoga event?” frågar hon mig.

Jag tittar förbryllat på henne och undrar hur i all världen hon kan tro något sådant och vickar lite snett på huvudet, så som de gör i Indien så man inte vet om de nickar eller skakar på huvudet. Vi pratar lite om allt möjligt och hon beger sig efter en stund skrattande tillbaka till sitt sällskap.

Dagen efter berättar jag för en av sönerna om träffen jag hade med kvinnan som skulle på retreat och utropade undrande hur hon kunde tro att jag var en yogaperson. ”Ser jag ut som en sådan?” frågade jag.

”Skämtar du eller” hör jag gäspande från andra sidan Europa.