resor Egeiska havet, Lesbos

Söderut istället för norrut

        

Allt var klart med att åka till Norrland för att skriva en vecka tillsammans med Ensamheten. Stugan var bokad och jag hade beslutat mig för att göra det till en roadtrip genom Sverige. Ju fler dagar som kröp närmare avresedagen desto fler celler i min kropp blev invaderade av tung trötthet som till slut kunde se glädjen i att köra upp de 120 milen norrut men att köra hela vägen hem igen blev övermäktigt. Inte heller kunde jag bosätta mig där uppe så det fick bli en annan plan. Jag beklagade till husägarna att jag avstod från stugan och hittade en romantisk stuga i Småland så jag slapp köra så långt. Mitt i ingenting och med en vedspis som ända kokmöjlighet förutom en microvågsugn. En liten stuga på ett rum i skogen och med 500 meter till närmaste sjö. Det blir bra tänkte jag tills Ensamheten kom släpandes med Verkligheten och jag insåg att jag nog skulle vara rädd hela veckan. Jag som är van vid öppna fält och vidsräckta vidder skulle få fantasin aktiverad maximalt och lurpassa på tomtar och troll bakom varje träd. Nej, det var ingen bra idé det heller.

 

Kvar fanns bara en restresa jag sneglat på under detta virrvarr av obeslutsamhet. Dessutom skulle det bli billigare att åka dit, till Lesbos, en vecka än att ta mig upp i Sverige. Förhoppningsvis fanns det en viss garanti för värme också. Jag satt i digra förhandlingar med Ensamheten och till slut var vi överens om att resan söderut ändå kunde vara ett alternativ. Innan hen hann att ombestämma sig beställde jag resan, utan avbeställningsskydd.

 

En tidig morgon för några dagar sedan när jag stod med sömndruckna ögon på Kastrup flygplats slängde Ensamheten över mig ett osyndligt men ändock ogenomträngligt nät av distans. Meningen var att jag skulle vara ensam så även om folk fanns runt omkring tänkte jag inte backa på ledighetens mål, vilket var att bara vara utan krav eller förväntningar. Jag svarar vänligt och tilltalar folk men jag håller mig för mig själv, och ger inte ut någon indikation på att jag är i behov av att samtala med andra.

 

Hotellet ligger ensligt så på kvällarna hör jag bara havets lekfulla kluckande mot den klippiga strandkanten, och en och annan bil som förvillat bort sig på vägen som ändå slutar i en återvändsgränd. Jag går mina promenader och har ingen lust alls att leka turist och se så mycket jag kan av ön. Det finns tillräckligt många stenar att vända på precis där jag är, tillräckligt många vackra blommor att titta på, tillräckligt många svalor som susar förbi mitt huvud och tillräckligt många små katter som gärna vill ha en extra bit av något jag har.

 

Framför min balkong ligger Egeiska havet med Turkiet på andra sidan. Väl synligt, och jag tänker på alla de flyktingar som korsat den korta biten mellan de två länderna. Och jag tänker på alla de som mist livet i havets vågor. När Ensamheten ligger och vilar under ett olivträd frågar jag i baren om deras erfarenheter av flyktingarna och jag får höra att att turismen gick ner med femtio procent förra året. Jag förstår inte. Borde inte turismen öka, tänker jag. Vill inte folk komma hit och hjälpa sina medmänniskor? Uppenbarligen inte, och det förklarar varför jag ser nerstängda hotell lite varstanns på mina vandringar. Jag ser inga flyktingar och får höra att de inte kommer hit mer. De som finns kvar på ön befinner sig i läger utanför Mytilini som ligger en bra bit från var jag befinner mig.

 

Det är dags att äta lite denna soliga kväll när min kropp är mätt på värme för idag och det ligger ett hett vibrerande lager av ånga precis ovanför min hud. Ensamheten står otåligt vid dörren och väntar på mig så det är nog bäst att jag gör mig klar så vi inte hamnar i höjda röster mitt i det underbara lugnet.