Allmänt Shantaram, ansvar, ensamhet, frihet, kärlek

Tankar om Kärlek vid Egeiska havet

  

Kanske handlar det om att gårdagen kunde ha varit morgondagen, eller så kanske det handlar om tystnaden som bara störs av de få bilar som surmulet återvänder från stoppet längre fram på vägen. Kanske handlar det om havets förmåga att väcka djupare tankar, eller så handlar det bara om tiden som fick inslag av tristess, och i den vevan vände sig inåt. Gamla tankar fick tid att åter hitta hit så att Ensamhetens varande i saktare takt fick sin tidsfrist.

Jag läser uppföljaren av ”Shantaram”, ”Bergets skugga” av Gregory D. Roberts och hittar mig själv i frågor som initierades för några år sedan då jag läste den första boken. Så välskrivna böcker med ord som ibland tar min blick ut över det öppna havet, och låter mina tankar virvla runt i det som finns under vattenytan. Jag njuter och hör bara den danska familjens kluckande skratt lite längre bort dovt filtrerat genom värmens intensitet.

 

Konventioner funderar jag över. Det som är gängse accepterade, och som de flesta människor inte ifrågasätter. Huvudpersonen i boken jag läser får mig att fundera över vår syn på relationer. Jag förstår att det finns en vits med sättet kärleksrelationer är uppbyggt på, och det i sig är inget jag ifågasätter, men jag tänker ett steg längre.

De första fem åren då jag var singel försökte snälla människor hitta partners till mig, för det var ju så fick jag höra, att lyckan fanns i tvåsamheten. Redan i den frasen tappade folk bort mig och jag kunde inte låta bli att bli obstinat: ”Så lyckan vi alla söker finns bara om jag kan hitta en man att leva med?” sa jag med ögonbrynen något rynkade och munnen lite nedåtböjd. Ingen svarade jakande på det, men ändå fortsatte det levereras denna sanning till mig. Redan då visste jag att lyckan inte fanns via någon annan utan det bestående fanns inom mig själv, så folk runt omkring mig slutade efter några år att komma med råd om vem och när, och numera tror jag ingen ser mig som annat än evigt singel även om jag genom åren dejtat män lite då och då.

 

Vi ett av dessa tillfällen för flera år sedan hade jag en längre kontakt med en man. Under ett samtal i slutet av vår bekantskap antydde han att om vi flyttade ihop då skulle jag inte arbeta inom bemanningsbranschen mer och ”slapp” då flyga och fara i Sverige som jag gjort innan.

”Det är väl klart att jag ska fortsätta med det. Jag tycker ju om att åka runt lite” försökte jag med. Hur snäll och omtänksam denna man än var så insåg jag där och då att han inte kände mig så väl. Skulle mitt frihetsbehov och min rastlöshet handla om att jag var singel? Jag såg det så tydligt då; hur det förväntades av mig att packa ihop och ner det som var jag så att jag kunde bete mig som man gör då man är ett par. Mitt frihetsbehov och min rastlöshet handlar inte om ambivalens i mina känslor till en annan person utan om ett behov att röra mig ibland så jag känner min själsliga frihet. Ingen kan hålla en annan människas känslor fjättrade. Om det är de rätta känslorna finns inte behovet att hålla tillbaka någon. Komprimera så man passar in i de förväntningar andra har på hur relationer ser ut när de är ”normala”. Jag kan aldrig ge mina känslor till någon och lova att de får behålla dom livet ut. Mina känslor ges i tillit till någon som värdesätter det jag här och nu kan erbjuda. Det handlar inte om att inte vara seriös, tvärtom. Att bli erbjuden en inblick i det innersta hos någon är den underbaraste gåva som finns. 

 

Den innerliga känslan är fri i sin renaste form och kan inte kopplas ihop med ord som begränsar någon. Har man väl besökt en plats där sann kärlek handlar om frihet finns det ingen återvändo till ord så som krav, anpassning och förväntningar.

Dessa tre ord handlar bara om våra egna begränsningar. När vi ställer krav på någon annan handlar det om vår oförmåga att hitta lyckan själv. När vi vill att någon ska anpassa sig handlar det om att vi underminerar vår egen rädsla hos en annan individ, och när vi har förväntningar på andra handlar det om att vi inte kan leva upp till de ideal vi själva satt på oss.

 

Innerliga, varma och sanna känslor för någon kan aldrig forceras fram med utgångspunkt från våra egna begär.

För mitt inre ser jag någon le lite överseende och tänka att mina tankar bara är en ursäkt för att slippa engagera mig efter alla dessa år. Du som tänker så kan släppa den tanken för jag tänkte den långt innan du gjorde det, och det är inte så. För mig. 

Vi föds ensamma, vi dör ensamma och där emellan gör vi allt för att slippa vara ensamma. Kanske är det så att det är först när vi accepterar vår inre ensamhet som vi kan släppa på rädslorna och i total ödmjukhet möta andra med ett helt öppet sinne i sann kärlek?