Allmänt tid

"Körkortet Mamma!"

 

Min födelsedag närmar sig med stormsteg, och när Junior kommer med sin fråga som upprepat sig den senaste veckan håller jag för öronen och försvinner bort till en annan mental sfär:

”Vi får gå till körskolan så jag kan registrera mig”, har han sagt nu några gånger.

Det är inte möjligt! Min son junior. Inte kan han vara så gammal att han ska ta körkort? Det var inte många månader sedan han satt med sina runda kinder och ett trumpet utseende i ansiktet och gömde sig i den stora kaninburen ute i trädgården när han var missnöjd över något i livet. Det var inte så länge sedan han kröp ut i hallen med en godispåse som han stulit på Seniors sjuårskalas, och jag hittade honom med choklad över hela ansiktet och oerhört nöjd med sin bedrift. Det var inte mer än några veckor sedan jag ”bakade kaka” på han underbart mulliga skinkor, eller när han körde Thaimassage på min rygg (vilket innebar att han gick på min rygg).

 

Vad hände med alla de åren som bara susade förbi i en fart som bara tillhör de högre makterna?

Nu är han längre än Senior, och på väg att snart bygga sig ett eget liv. Han är en ung man med egna åsikter som jag kan ha dialoger med på ett helt annat plan. Inte för att jag inte uppskattar det, men min födelsedag handlar bara om siffror jag inte vill veta av. Och hur ska jag hinna reflektera över dom när jag arbetar heltid, åker till Stockholm på utbildning för jämnan, sitter i startgroparna för att starta en enskild firma, och engagerar mig i ett projekt i Nepal?

”Skulle vi kunna gå till körskolan på fredag när du kommit hem från Stockholm Mamma så jag kan skriva in mig?”

Det är inte det att jag inte vill ge honom det där körkortet, eller att jag är orolig för vart bilen tagit vägen en skön sommardag när jag tänkt åka ut en vända till havet. Det handlar inte om det alls, utan om att timmarna, dagarna och månaderna numera går så fort. När barnen var små kunde jag inte i min víldaste fantasi se hur de skulle bli som vuxna. Nu är Senior snart 24 och Junior snart myndig och jag låter bli att se mig i spegeln mer. Fast min energi är det inte mycket fel på. Jag lever som om jag äntligen fått möjlighet att göra det jag haft på sparlåga.

 

Mina två underbara söner som lever sina egna liv, och jag lägger till ännu en siffra till mina levnadsår som jag har svårt för att förhålla mig till. Självklart ska jag gå med Junior till körskolan på fredag när jag komme hem. Jag är så stolt över hur mina barn har landat i livet och mina små eskapader till när och fjärran har ingen större betydelse i det stora hela.

Jag trodde när jag var ung att jag skulle kunna revolutionera världen, nu i denna åldern känns det underbart att kunna göra en liten skillnad för en annan människa varje dag.

 

Tänk att jag burit dessa barn inom mig. Jag glömmer aldrig den nyfikenhet jag kände över att se vad det var för individer som skulle födas fram, och jag glömmer inte tacksamheten när jag fick bära dem i min famn och få beskydda dem från allt som inte var för dem att ta del av än. Nu klarar de sig själva och snart är det kanske de som tar hand om mig. Livets cykel, på gott och ont. Bara vi tar hand om det underbara tiden ger oss....