Allmänt autonomi, palliativ vård, självbestämmande

Dra i handbromsen och tänk ett varv till

 

Jag tittar på läkaren som jag har framför mig på ronden  och ser en lätt stressad kvinna som börjar rikta pekpinnar åt mig för en incident som hände i går. När hon började prata om att hon ville att hennes ordinationer skulle följas satte jag upp handen, log lite snett och sa att jag aldrig varit på avdelningen innan så jag uppskattade om hon tog detta med den som arbetat den aktuella dagen. Vi fick ingen bra start där i början av vår rond och stämningen blev inte bättre när jag hörde hur hon upphävt den palliativa vården på en dam som var 97 år gammal som nu skulle tvingas få ner en sond i magen.

Hade det inte varit för att läkaren redan från början inte var på så gott humör hade jag agerat, för en sådan vård är helt mot mitt etiska ställningstagande. Lite försiktigt frågade jag vad patientens egen uppfattning var och fick till svar att sönerna ville att hon skulle få en chans till eftersom hon öppnat ögonen dagen innan. Några dagar tidigare hade hon fått en stor stroke som gjort henne okontaktbar.

 

Det svåra är inte att agera utan att låta bli att agera, men jag knep ihop munnen och tittade ut mot Danmark som badade i solsken med Öresund som startsträcka.

”Jag vill också att dessa blodprover ska tas på patieneten i fråga, och de ska vara färdiga till eftermiddagsronden” sa hon med en pondus som numera var lite haltande. Jag tittade på kvinnan framför mig och tänkte på hur stress kan ta fram det allra sämsta i oss.

”Jag ska göra vad jag kan”, förmedlade jag medan jag samlade ihop mina papper med alla nya ordinationer som helst skulle varit uträttade innan jag lämnat rummet.

 

Någon timme senare kom det anhöriga till den gamla damen och bad om ett samtal med ”tjänstgörande sjuksköterska” vilket ju var jag. Jag tog ett djupt andetag, bjöd in dem till mitt lilla rum och informerade om att damen skulle få en sond så hon kunde försörja sig.

Mannen framför mig tittade bekymrat ner i golvet och gned sina händer mot varandra. Jag frågade om de visste hur hon hade velat ha det eftersom hon nu hade tappat talförmågan.

De två personerna som satt i det lilla rummet där jag försökte hålla ljud och oljud utanför mötet berättade om en kvinna som alltid klarat sig själv, och som alltid varit där för alla andra. Hon hade förlorat sin livskamrat för femton år sedan och hade sedan dess inte varit lika levnadsglad som tidigare.

”Jag vill till Gustav nu” hade hon sagt många gånger.

 

Det visade sig att sönerna inte alls ville att damen skulle ha en sond, men ändå var det så läkaren hade lagt fram till för mig. Det fanns ingen möjlighet att hon skulle kunna få ett liv som hon hade kunnat stå ut med förstod jag efter att vi avslutat samtalet i det kaos som oftast tillhör en fredag på en akutavdelning.

Jag gick in till den 97-åriga damen. Hon tittade upp när jag la handen på hennes arm och sa hennes namn. Jag la huvudet på sned och satte mig på huk så våra ögonen kunde mötas i jämhöjd. Med mina ord försökte jag ge henne lite tröst och när våra ögon möttes försökte jag ge henne lite hopp. Det var allt jag kunde göra.

 

”För vem vårdar vi” var en fråga vi ofta använde oss av på Hospis. Jag önskar att den frågan hade vågat lyftas på andra avdelningar också så att inte vårdandet fortsätter vara det primära fokuset utan eftertanke och utan att ta hänsyn till autonomi och självbestämmande. Det är inte läkarens samvete jag vårdar, inte heller ibland anhörigas oförmåga att släppa taget. Jag vårdar inte heller för att jag ska kunna känna tillfredsställelse i att bocka av dagens agenda.

Jag skulle så gärna vilja säga till den stressade läkaren att hon skulle ta ett djupt andetag, vända stolen mot det vackra havet utanför fönstret och försöka landa i vad damens behov var och inte hennes egna, men jag gjorde inte det. Jag har gjort det förr och så ofta blivit nedröstad så jag packade ihop mina saker efter ytterliggare någon timme och lämnade en avdelning som jag med säkerhet inte kommer tillbaka till.

 

Jag hoppas anhöriga hade så pass mycket kraft att det kunde förmedla damens vilja. Hon hade levt ett underbart liv och var nu redo att gå vidare om hon bara fick, på trots av hennes ynka 97 år.