Allmänt fantasi

Fribiljett till rymdskeppet

        

Det är vårens första sköna dag och jag är ledig. Träden blommar där ute och gräset doftar nyklippt. Jag bara måste ut även om värmen ännu inte medger bikiniutstyrsel och packar med mig bok och filt, och drar iväg till den lilla parken som ligger ett stenkast längre ner längs vägen. Maskrosorna lyser upp gräset som om de vore små solar i ett omvänt landskap, och jag vecklar ut min filt mitt ibland dem nära en häck.

När jag ligger på rygg och låter solstrålarna omfamna mig hör jag röster en bit bort. Röster som förkunnar att jag inte är ensam och som ger en påminnelse om att jag är mitt inne i en stad som gör det omöjligt för mig att försvinna i total ensamhet.

Plötsligt är några röster inte mer än två huvuden ifrån mig, och när jag tittar upp spankulerar två pojkar i 7-8 års åldern längs häcken på andra sidan. En av rösterna är mer ivrig än den andra, och om en liten stund kommer jag att få höra att han heter Samuel. Den andre är Kalle. Uppenbarligen har dessa två pojkar blivit utshasade i det härliga vårvädret av en förälder med goda intentioner om fräkniga små barnansikten, men åtminstone Kalle är inte särskilt nöjd med den idéen.

 

Jag ligger kvar där på min filt med solen och pojkarnas röster som sällskap. De kommer ännu lite närmare när de beger sig in i häcken och börjar utforska möjligheterna till lekland bland grenar som ännu inte står i full grönska.

”Ser du vilken underbar kungasal det här är”, utbrister Samuel i glädjande eufori. ”Här kan riddarna vara och lite längre bort......” och så hör jag inte mer när han vänder bort huvudet.

”Kan vi inte gå in”, hör jag från Kalles släpiga och trötta röst.

”Nej, det vet jag att vi inte får” säger han som i en parentes ”men du Kalle, vi leker att detta är vårt rymdskepp och att vi ska överta jorden”.

”Nej, jag vill inte. Varför kan vi inte bara få gå in och spela något på datorn?”

 

Jag skulle nästan vilja öppna mina ögon och fråga Kalle om han verkligen inte ser det som Samuel berättar. För mig är det en vacker scen med en massa möjligheter, men jag låter ögonen vara slutna och väntar spänt på nästa drag från Samuel.

Det blir tyst. Andan har gått ur pojken som lekte med fantasin. Det prasslar lite extra i buskarna bredvid mitt huvud, och jag hör gruset på andra sidan rörs på sig när pojkarna tar sig ut från rymdskeppet och Samuel gett upp sina försök att ge Kalle en gratisbiljett till färden. Den glada rösten har förbytts till en lågmäld uppgivenhet och när jag hör steg som försvinner bort från mig inser jag att Kalle fick sin vilja igenom.

 

Kanske hade bara Kalle en dålig dag och hittade inte öppningen till den stora salen. Om inte så hoppas jag att de båda hittar nya kompisar för den frustration de båda säkert kände var ingen positiv och gav mer stagnation än kreativiet.

Jag ligger kvar en stund till. Senior kommer på besök där i parken och vi pratar en stund medan solen fortsätter med sin glädje. Kanske var det synd att Senior inte kom lite tidigare för jag vet att han hade kunnat se det Samuel såg, men å andra sidan är han 1,85m lång och hade säkert inte varit barmhärtig mot häcken.