Allmänt empati, tollerans

Kan vi kräva något av någon?

            

Underbara maj som står i full blom, och bara jag sticker ut näsan i det fria blandas ett otal underbara dofter i min näsa och jag blir nästan lite yr. Maj som är min älsklingsmånad på året. Ljuset är här och värmen kommer tillbaka som ett utropstecken jag så helt hade glömt. Leendet är mer konstant än annars kanske, och jag skulle vilja förlänga dygnets timmar till det dubbla, minst.

 

I den sena kväll sitter jag med ett glas vin på balkongen och tittar på solen som sakta söker sig till horisonten. Tankarna vänder på dagens fina händelser som nu blivit till minnen och jag känner tacksamhet över så som livet gestaltar sig.

 

Två ord som varit på tapeten på olika sätt den senaste tiden är ”krav” och ”förväntningar”.  Är det inte så att dessa ord har lätt för att nästla sig in i delar av livet där de inte alls hör hemma utan bara skapar skada istället för något gott?  Jag har just börjat på ett arbetsuppdrag där jag inte tycker min föregångare haft riktigt pejl på vilka krav och förväntningar som finns på honom i hans yrkesroll. Ett av dom är kravet att vara arbetsledare och i den rollen delegera undersköterskor utifrån de lagar som nu ändå finns angående arbetsfördelning och arbetsuppgifter. När jag är i min yrkesroll som sjuksköterska förväntar jag mig att mina kollegor utför sitt arbete på ett kompetent och säkert sätt, men så har inte min föregångare här tänkt utan jag får använda timmar till att prata med oroliga undersköterskor om vilka regler som gäller. Regler som är allmängiltiga och som borde vara självklara. Jag som absolut inte är en paragrafryttare har de senaste dagarna känt mig som en lagbok för att medarbetare ska förstå sitt ansvarsområde och inte ta emot mer än de förväntas ha kunskap för.

 

Vad händer när vi tar med oss dessa två ord hem till våra nära relationer? Kan vi ha krav och förväntningar på de som står oss nära, och är det annorlunda med de som befinner sig lite längre ut i vårt sociala nätverk?

Jag tror vi har lätt för att ta med oss arbetslivets struktur hem till vårt privata liv och applicera de normer som finns där på något som för mig är helt annorlunda. I frivilliga konstellationer som privatlivet innefattar kommer jag fram till att vi inte kan ha krav och förväntningar på varandra. Då begränsar vi en annan individ utifrån vårt eget synsätt, och jag tror det är bra att fundera över vad som är min vilja och vad som är mina behov. Visst kan behov utgå från viljan, men viljan är underordnat behoven så en reflektion över vad som hör hemma var kan ibland vara upplyftande. Vår önskan är att leva i harmoni med de som står oss nära är säkert allas utopi, men kanske anpassar vi oss subtilt till förväntningar och krav för att få bibehålla harmonin och därigenom ger avkall på våra egna behov. Kompromiss kanske du tänker då. Så kan man se det, men om ett uttryck för behov istället för stark vilja får råda då är utgångspunkten en annan än kompromiss. Då utgår vår önskan allt mer från vårt avskalade innersta och vi öppnar upp för en annan människas behov och suveränitet.  

 

För de flesta är det självklart att inte ställa krav på de som står oss nära, men om vi rannsakar oss själva hur väl lever vi då efter det i praktiken? Är det inte när vi slipper krav och förväntningar som vi får möjlighet att vara helt och fullt de vi är och i det blommar ut?

 

Inga givna svar utan funderingar en underbart vanlig kväll i maj när sommaren kommer på besök.