Allmänt empati, samhörighet, självkännedom

Livsbejakande hybrismoln

    

Den underbara koltrasten med alla sina själar inom sig välkomnar mig hem till ett blomstrande Lund efter att jag varit på sista träffen i Stockholm på min utbildning till samtalscoach. Det var som vanligt mycket som togs upp under de två dagarna jag var där, och i vanlig ordning startade det upp nya tankar som fick börja spira inom mig.

Vi hade också vår sista gruppträff och det kommer att bli tomt både att inte träffa nyfunna vänner under några månader, men också att inte få åka upp och ner till Stockholm vilket jag gjort sju gånger på fyra månader. Det har blivit en rutin som inte har gjort särskilt ont.

Som avslutning på dagen fick vi ge varandra positiv feedback. Det gav mig mycket att få lov att berätta positiva saker för mina kursdeltagare, och lite ansträngande att ta emot, men ljudnivån var hög och skratten avlöste varandra precis som hjärtliga kramar som önskade skön sommar.

 

Något jag fick höra flera gånger när vi gick laget runt var att andra uttryckte att jag hade ett mod. Detta ord har jag pratat om innan här och då handlade det om att åka iväg och arbeta i till exempel Sollefteå. Denna gången handlade det om mod att berätta om personliga erfarenheter vilket jag gjort några få gånger. Min begreppsvärld är kanske lite annorlunda kom jag fram till, för att delge andra saker som påverkat mig ser jag inte som mod.

Vi människor sitter i stort sett i samma båt genom livet. Min del av båten må se lite annorlunda ut än din, och de fiskar jag drar upp på min sida är kanske av annan art än de du hittar i din ände av båten, men det är fortfarande samma hav vi fiskar ifrån och samma hav som gör att vi rör oss framåt.

 

Att i den gemenskapen sitta och hålla på det jag lyckats fånga upp från det stora blå anser jag vara en egoistisk handling. Om jag upplevt något där i min ände av båten som varit tungt och som jag lärt mig att hantera, exempelvis att spöt gått i sönder och jag i den processen hittat ett bra sätt att laga det på, då finns det ingen anledning för mig att hålla på den kunskapen. Kanske har du hittat ett eget sätt som passar dig bättre, och det ända som händer då är att du förhoppningsvis känner en glädje över att jag delat med mig. Kanske känner du tacksamhet över informationen som gör att du fortare kan fiska vidare på din sida och på så sätt få näring till växt.

Genom att dela våra berättelser får vi en känsla av samhörighet. Genom att dela våra livsupplevelser kan vi berika och i retur få andras berättelser som ger oss nya infallsvinklar på livet, strategier och glädje. Vi är så otroligt, underbart unika i samhörigheten vi delar under vår livstid.

 

När övningen var färdig studsade vi alla ut på Stockholms gator på små hybrismoln som åtminstone jag lät stanna kvar tills jag intog liggvagnskupén söderut tillsammans med ett ungt par från Spanien. Att dela vår mest sårbara timmar på dygnet med främmande människor kan också vara modigt tänkte jag innan tågrälsens monotoni vaggade mig till sömns.