Visst är allt som det ska?

                

När jag kommer hem efter dagens arbete och träffar Junior höjer jag mina armar som i vågen och utropar med ett stort leende ”Semester i en och en halv vecka”. Denna lilla present till mig själv är så efterlängtad. Nog för att jag tvekade länge och tänkte att jag kunde vänta, var det nu nödvändigt osv, men jag kom fram till att den var nödvändig då jag känt tröttheten som inte går bort bara av en natts sömn. Det har varit en underbar men ansträngande vinter och vår och behovet av ensamtid och lugn har vuxit sig starkare, så efter en del övervägande med mig själv ska jag nu iväg en vecka och bara vara, och förhoppningsvis skriva massor.

 

Vädret är underbart. Alla träd och buskar blommar. Koltrasten sjunger i glädje. Gräset luktar grönt och Lunds alla kvarter ljuder av glada studenter långt in på småtimmarna.

Livet ur olika perspektiv och tidsåldrar och jag märker hur jag inte längre har ett behov av att festa till det tillsammans med studenterna. Jag tittar på unga människor med barnvagnar och minns för några dagar sedan när vi firade Seniors 24-års dag och jag inser hur snabbt livet har gått. Det blir så påtagligt att Livet är två utropstecken. En början och ett slut för alla och där upprepningarna i generationer är det enda säkra.

 

Det blir lite andaktsfullt när jag efter en stund ligger i min brassestol på balkongen och njuter av solens strålar mot mitt ansikte och känner en trötthetens tår som snabbt torkar in på min kind. En tår som både innehåller glädje, tacksamhet och sorg.

Glädje över allt det vackra och inte självklara som finns runt omkring som jag kanske tar för givet. Nej, att ta för givet har inte varit min inställning eftersom livet inte har varit självklart gott. Nu finns det mycket glädje och jag tänker på en patient jag hade i veckan som legat i koma i en månad och nu var redo att börja leva igen. Han var berusad av livet själv och jag kände igen den känslan från när jag återvände efter en stor sorg. Samtidigt som livet är skört så har vi också en stor inneboende potential till anpassning.

Jag känner tacksamhet över att vara där jag är i dag med nya mål i sikte, och jag ser hur det mesta är sammankopplat. Det blir oftast bra om vi bara följer de möjligheter vi får i samråd med vår magkänsla. Framförallt känner jag en obeskrivlig tacksamhet över att fått möjligheten att följa dessa två individer som är mina barn från början av deras tillblivelse och framåt. En gåva som inte var självklar för mig men som jag varje dag känner tacksamhet över. En gåva vi alla tre har arbetat fram till något vackert med guldkant.

Till sist känner jag sorg över att mina meningar en dag tar slut. Den eviga punkten som är oundviklig. Inte för att döden skrämmer, den har jag varit nära så många gånger, utan för att inte få vara med om det som väntar framåt. Men det är som det är och ska vara. Livet är underbart även om det har sina dalar. Utan känslan av mörker finns inte den hisnande känslan av eufori och glädje. Gott och ont. Yin och yang i samråd och samarbete.

 

Solen hittar hustaket mitt emot och skymmer mina stängda ögon. Junior meddelar att hans mage börjar göra sig hörd och jag packar ihop allt det underbara jag synat och stoppar in det inom mig på väg mot köket när världsliga saker så som hunger ska tas om hand.