Enoks hemlighet

                      

Mörkret kommer tidigt i november, och jag känner hur mitt inre gärna vill gå in i ett viloläge men det är några timmar för tidigt. Utanför fönstret på Skeppsbron i Stockholm vajar flaggorna och jag ser en båt som är på väg in till kajen med lamporna tända i fören.

 

Jag sitter i min skola och väntar på att det ska bli rast så jag kan få vila min hjärna lite. Det har varit mycket information de senaste timmarna, och jag vill ha en kopp kaffe så jag kan få upp den där ögonlocken en smula. När jag letar efter mina smörgåsar i väskan tittar jag på min mobil och ser att son junior har skickat ett meddelande. Det är två bilder med frågor ur Trivial Pursuit. ”Läs naturkunskapfrågan” står det som undertext från honom.

 

Hjärnan som ännu inte fått påfyllning av koffein slumrar fortfarande och jag förstår absolut inte varför han skickat detta till mig så jag ringer upp honom för att fråga om detta handlar om något lustigt som bara naturvetare känner till, och i det inte kan hitta rätt kanal hos en vanlig sjuksköterska.

 

”Men läs vad där står, Mamma”, hör jag hur han ler i andra änden av luren.

”Ja, det står: Vad är Enoch Thulin mest känd för? Han var flygpionjär” läser jag ännu en gång. Och så rasslar det till bland hjärncellerna och mina mungipor dras allt längre upp mot öronen tills jag utbrister i ett ljudligt skratt. Jag skrattar så det dallrar lite i de gamla väggarna och mina kurskamrater tittar fram bakom dörren för att se så jag inte gråter av sorg. Visst gråter jag men det är glädjetårar och jag hör hur Junior gör mig sällskap.

 

Tänk vad Enoch har fått en stor betydelse i alla våras liv. Den lilla oskyldiga duvan som kamperar på min balkong och som har fått stämpeln kamikazeduva. Om hans hjärna bara hade varit en aning större hade jag berättat för honom vilken stor roll han har fått både i min lilla familj men också för Juniors goda vänner som påstår sig ha sett honom med en resväska för att åka söderut. Att han sedan var flygpionjär blev bara lite för mycket efter alla förhållningssätt inom terapi och coaching där det stora allvaret fick lite väl stor plats.

 

Det gör mig så oerhört glad att fantasin får flöda. Finns det något roligare än när någon hänger med i något som kanske inte har full verklighetsförankring. Fantasi som i sin tur skapar kreativitet som i sin tur släpper på begränsningar. Finns det något mer underbart än att känna glädjen över att sönerna har lyckats behålla sin fantasi även om de nu är vuxna.

 

Enok(ch) är vår allas lilla duva som i total ovetskap om sin egen betydelse fortsätter besöka min balkong, och helt sorglöst delar mat med sin kusin ibland, och annars med småfåglarna. Känner jag mig själv och sönerna rätt så är det inte det sista vi får höra om Enok och hans bravader.