Allmänt autonomi, kommunikation, sjukvård

"Får jag slå mig ner?"

          

En av de sakerna jag tycker så mycket om med mitt arbeta är att jag får möjlighet att träffa så många olika typer av människor. För de som ibland läser det jag skriver så har nog ingen missat att jag tycker om att prata med mina patienter. Syftet är att skapa en kontakt för ett bra samarbete på patienternas vidare väg i vården, eller ut ur den, men jag är också så tacksam för att få prata med människor som jag aldrig annars hade gjort.

 

Det är människor från alla sociala skikt i samhället. Det är människor som är nära mitt eget liv, människor som valt ansträngande vägar, det är de som tagit sig upp rent karriärmässigt och de som valt något helt nytt. Jag känner en stor ödmjukhet över de berättelser jag får ta del av, och de människoöden som får mig att tänka på alla möjligheter, och omöjligheter som finns.

När vi människor hamnar på sjukhus blir vi en i mängden när vi får levererat kläder som passar mer eller mindre bra och som överallt i landet vart jag än kommer är blå och vita. Utan det som definierar oss vid första anblick i vanliga fall, vårt yttre är det än mer uppenbart vilka unika varelser vi alla är när vi hamnar på sjukhus. Om vi stannar upp och tar oss tid att utforska kan vi genom dialogen lära oss att se patientens copingstrategi och i bästa fall kanske vara steget före.

 

Idag fick jag höra om ledarskap som fungerade och som genererade gott både för personal och företag. Vi drog paralleller till andra organisationer och jag såg hur skönt det var för personen att för en stund slippa tänka på den oundvikliga situation hen hamnat i. Den som skulle komma att handla om definitiva avslut inom allt för lång tid. I de minuterna vi samtalade såg jag hur ögonen hittade något bakom mig där goda minnen skymtade fram så hen fick möjlighet att glömma den annars tärande stunden. Istället fick personen framför mig gå tillbaka till något som hen var stolt över och en tid då sjukdom ännu inte existerade.

 

Vi behöver alla våra små oceaner av frihet där vi kan få känna att vi har haft betydelse. Den positiva energi som frigörs i samtalet kan ge utrymme för en harmoni som är välgörande.

 

Tänk vilka skatter vi alla är. Vi öppnar på locket och där inne finns sköra, vackra bilder som bjuder in till så mycket funderingar, händelser, insikter, glädje och sorg. Vår uppgift som vårdpersonal är bland annat att genom dessa dialoger härbärgera en annan människas historia under den tid då patienten av olika skäl behöver vår empati och förståelse. Eller så kan vi välja att titta på de blå byxorna och den vita tröjan som sitter på skalet.