Allmänt försvar, komplex PTSD

Komplex PTSD och självförakt

  

”Om den personen verkligen hade känt mig hade den sett vilket hemskt människa jag egentligen är”

 

För människor som levt under påfrestande förhållanden under sin barndom är en sådan självbild inget konstigt när de blir vuxna. Det handlar inte om att det påståendet går att förhandla eller diskuteras för det är lika sant som att solen går upp och ner. Det handlar inte heller om att inta en offerroll för det är ett konstaterande utan känslomässig dramatik. Sedan kan det finnas några bra sidor som kan övervägas på goda dagar, men den övergripande självbilden är ofta genomrutten.

 

Jag är övertygad om att alla människor föds med ett gott hjärta, och med en utvecklingspotential som kan främjas eller begränsas. Ett barn är alltid oskyldigt. Barnet har inte förmåga till abstrakt tänkande och kan inte tänka i former av strategier. De tar in vad som ligger framför dem, och då de ser sig själv som universums mitt så utgår också allt från dem. Om de blir utsatta för missförhållanden på olika sätt så är det, sett ur barnets perspektiv, alltid deras fel. För att bli slaget behöver inte barnet har gjort något ont, och i den förvirring som uppstår läggs skulden på den egna personen även om barnet inte vet vad det gjorde ”fel”.

 

Eftersom barnet inte kan se abstraktioner så kan de heller inte se bakom andra människors beteenden. De ser inte heller världen utanför dem själva som något elakt så det onda som händer måste därför komma från dem själva. Detta leder till en osäkerhet som i sin tur leder till att barnet inte kan lita på sig själv och andra. För att slippa ta in det som inte kan förstås bildas försvarsmurar där ingen kan ta sig in och påverka den innersta kärnan. Den som redan fått en bild av sig själv som något dåligt eftersom det blir slaget eller utsatt för psykisk misshandel, eller både och. När en sådan mur byggts upp kan heller inget komma ut. Det sårade barnet stannar kvar i sin kokong medan en del av personligheten som alltid behagar och likt en kameleont anpassar sig till sin omgivning. Jag har träffat några människor som har en sådan försvarsmur, och där min misstanke har stämt när samtalen vi haft har blivit allt djupare. De som per automatik slår knut på sig själva för att bli omtyckta är oftast de som är mest sårbara.

 

Kanske bottnar det i barnets oskyldiga, sårbara ”renhet” som med sådan historia allt för tidigt blivit utsatt för något det inte kan hantera. Erfarenheterna läggs på hög tills det pyser ut i affekter som varken personen eller omgivningen kan förstå. Visst kan man fylla på det där inne med negativitet, och man kan lyfta på locket och stampa på det så lite till får plats men till slut pyser det ut. Då blir det ofta i okontrollerade känslor som blir en överreaktion.

 

Jag kan ännu inte helt förkasta och rycka på axlarna åt citatet jag började texten med, men jag kan känna viss stolthet över delar av mig själv, och saker jag åstadkommit. Framförallt kan jag känna stolthet över mina söner som nu är vuxna, och även om de är egna individer så ser jag sidor hos dem som jag känner igen från mig själv. Jag känner också stolthet över den envishet min mamma ifrågasatte när jag var liten. Den som till slut blev nyfiken på att hitta tillbaka till kärnan som är Jag, Birgitta.