Allmänt lyhördhet, närvaro

Närvaro och lyhördhet

               

Medan den grådaskiga novemberdagen lever sitt liv i tristess utanför fönstret sitter vi inne på ett av alla vårdrummen med stängd dörr, och möts i en dialog som utgår från här och nu. I ditt liv finns inget i morgon och det som behöver sägas måste sägas nu. Vi låter orden stanna upp mellan oss så vi till fullo kan ta in dem, innan vi bollar tillbaka vår egen reflektion. Det är en harmoni och respekt för den andre som får mig att vilja stanna kvar i samtalet men ringsignalen där ute behöver min uppmärksamhet så jag går vidare. På min väg hem efter avslutat arbetspass stannar jag till, som jag oftast gör hos de jag vårdat, och säger hej då. Båda vet att vi inte kommer att ses igen men det är som det ska vara. Vi ses igen någonstans och vi ler mot varandra medan vi säger ”på återseende”.

 

I bilen hem funderar jag över vad det var som gjorde att detta samtal stannade hos mig som något speciellt. Visst svischade en massa ord fram och tillbaka mellan oss, men det var inte de som fick mig att återvända till stunden innan på dagen. Det handlade om den totala närvaron, och lyhördheten för den andre personen. Lyhördheten som inte utgick från mina tankar eller mina behov utan i det som orden ville förmedla. Att vara lyhörd handlar om att lyssna på ett annat plan, ett plan som passade just oss två där och då. Då handlar det om att se bakom det orden vill förmedla och i det se respekten för det unika i den individen. Genom att släppa taget om de egna tankarna öppnar vi upp för en annan persons nivå av varande, vilket kan ge oss så mycket mer än om orden som når oss bara är en språngbräda för de egna tankarna.

 

I närvaron finns inte det som är utanför samtalet. Visst måste det få finnas en chans att låta ett alarm fånga min uppmärksamhet, men annars behöver jag inte låta mitt varande vara någon annanstans än just här och nu. När tiden väl är avsatt för dialogen finns det ingen anledning att låta det mentala fara iväg till middagstips eller aktiviteter som vi ändå inte kan påverka. Just denna stunden kommer aldrig igen och det är min uppgift att förvalta den på ett sätt så den kan ge båda något gott.

 

Det är lätt att säga att vi är lyhörda och är närvarande men att verkligen vara där är inte så lätt. Jag märker hur annat pockar på och vill tränga sig igenom det som bara är vårt här och nu. Jag säger till det där andra att vänta en stund och det lomar iväg och bidar sin tid på betryggande avstånd.

 

En specifik människa jag känner har tränat mig i det varandet. Stunder som är livgivande men som kanske inte kommer igen har fått mig att inse att ett sådant förhållningssätt borde egentligen hela varandet utgå ifrån. Kanske kommer inte fler möten och då är det viktigt att vara närvarande och lyhörd i stunden så givandet och tagandet kan bli så optimal som möjligt, och så ånger slipper vanka omkring för att hitta en plats att slå sig ner på. Varje interaktion är unik och vetskapen om att det kanske inte blir fler tillfällen har fått mig att se detta som ett mål i alla mellanmänskliga möten. Ett mål och inget påtvingat ”måste” för då blir prestationen en blockkloss som begränsar istället för att ge något unikt.

 

Jag kom till slut hem till ett lika grått Lund och skyndade mig att tända värmeljus lite överallt för att få det yttre att matcha mitt lättsamma och tacksamma inre.