Allmänt autonomi, balans, lyhördhet

Vad är lyhördhet?

            

Hur är man när man är lyhörd? Är det viktigt att vara lyhörd, och för vem är det i så fall viktigt? Kan man strunta i lyhördheten ibland och andra gånger se den som viktig, och vem är det som sätter den gränsen, och i vilket sammanhang?

 

De är måndag idag. Molnen är svåra att urskilja där uppe i det stora blå och konturerna suddas ut vilket inte hjälper mig i mina funderingar. I mitt arbete som sjuksköterska är det viktigt att vara lyhörd inför patienterna. I min värld handlar då lyhördheten om att stanna upp hos en patient och se bakom det som är framför mig. Kanske ser jag en oro i ögonen som inte stämmer med resten av det som förmedlas, kanske ser jag bara en person som är uttråkad och i stunden behöver lite sällskap där allt och inget kan ventileras. Kanske dyker rädslan upp i ögonvrån hos den som ligger i sängen framför mig. Visst kan jag välja att inte ta till mig det personen på ett subtilt sätt förmedlar, men då är jag inte lyhörd inför den människans behov. Det ingår i mitt arbete som sjuksköterska att vara lyhörd. Det är inte alltid jag kan vara det på grund av tidsbrist, men jag kan alltid återkomma när tid ges mig och lyssna.

 

När det gäller den övriga tiden av livet, hur gör jag då med lyhördheten?

När jag har uppfostrat Junior och Senior har det varit viktigt för mig att förmedla karaktärsdrag som för mig är viktiga, så som ärlighet, lyhördhet och tillit. Jag kommer ihåg hur jag för några år sedan ifrågasatte det hos mig själv då jag tycker att energierna i samhället blivit allt mer individcentrerade. Är det kanske bättre att uppfostra sönerna i tidens anda för att underlätta för dem att ta sig fram, tänkte jag. Jag kom rätt så snabbt överens med mig själv att det inte var ett alternativ för mig. Jag måste göra det som känns rätt för mig, och idag har jag två söner som är lyhörda, empatiska och ärliga. Mitt modershjärta är övertygat om att det i längden kommer att tjäna dem, men visst sitter jag här och undrar denna måndag med ett uns av tveksamhet om jag gjort rätt.

 

Jag surfar ut på nätet och kollar upp definitionen på lyhördhet. På google ramlar det in sidor som handlar om sjukvården, och så är där några synonymsidor. Jag traskar vidare på dessa och läser: ”dåligt ljudisolerad, som hör bra, öppen, vaken, känslig”, och jag läser också: ” Inkännande, genomträngande, uppmärksamhet”. Jag tror inte att höra bra är det viktiga, utan det som gör skillnad är på vilket sätt man hör. Man kan lyssna på så olika sätt. Att lyssna handlar också om att kunna hitta en annan människas utgångspunkt, och i det lämna sin egen för en stund för att bättre förstå. Att våga gå ur sin egen ”comfort zone” och i det hitta något nytt och annat som kan vara lika bra, men ovant. När vi är lyhörda och vågar lyssna in en annan människa tror jag vi är trygga i dem vi är, och just därför har möjligheten att bredda vårt synfält.

 

För mig är det viktigt att ha som mål att vara lyhörd. Dels får det människor i min omgivning att må bra vilket i sin tur leder till att även jag mår bra, men det berikar också mitt liv genom att se varandet ur olika perspektiv och utgångspunkter. Balansakten inträffar när lyhördheten övergår till att bli en bekräftelse av det egna Jaget. När inkännandet av andra blir viktigare än de egna behoven. Då får vi ställa oss på mitten av gungbrädan och där se hur vi ska hitta jämvikt. Jag tror inte att det finns en konflikt i att vara lyhörd och värna sig själv, men jag tror det krävs en del träning.

 

De suddiga konturerna där upp i det blå har försvunnit och det stora grå har intagit himlen. Måndagen är fortfarande här med veckans nya frågetecken och möjligheter. Med eller utan lyhördhet, fast jag föredrar det sistnämnda.