Allmänt "The Danish girl", interaktion, tunnelbana

Berättelser på tunnelbanan

 

Det är en av de där ögonblicken när jag stannar upp, och istället för att bara titta så förändras blicken till att gå på upptäcksfärd och börjar istället se de människor som just i denna stunden delar min tillvaro i  tunnelbanevagnen i Stockholm en helt vanlig onsdag i rusningstrafik.

 

Jag ser de två indiska männen snett mitt emot mig och den unga tjejen tvärsöver som håller styr på min cabinväska när den börjar kasa omkring i kurvorna. Lite längre bort står den lilla gruppen av män som uppenbarligen är affärsmän, och jag ser att speciellt en av dem gärna vill ha mycket uppmärksamhet när han gestikulerar ymnigt med armarna. De andra i gruppen har inget annat val under de trånga omständigheter de befinner sig i och vem vet vilka tankar som far genom deras huvuden. Jag låter mina medpassagerare få ha sina tankar i fred även om deras dåligt inövade ansiktsuttryck röjer deras inre.

Där sitter barn, äldre och en förälder med sitt lilla barn i en otymplig barnvagn vars enda syfte är att blockera in- och utgången för alla. Jag ser att denna dagens intryck börjar bli för mycket för det lilla barnet i vagnen, och i frustrationen över det  ”overload” som nu finns i hjärnan får den lille att sätta igång ett vrål som på inget sätt kan få någon närvarande att tvivla på hans behov.

 

Den tysta harmonin har plötsligt försvunnit och jag ser hur mina nya bekanta visar nya sidor av sig själva. Jag trycker in mig lite i hörnan och gosar in mig som ormen Sir Väs i Robin Hood när han tror han förvissat sig om att alla pengasäckarna är säkrade och studerar mina medpassagerare under lugg. Den osäkre affärsmannen tycker inte alls om att bli överröstad, och jag ser pojken utan föräldrar som rynkar pannan över dessa barnaskrik som stör hans varande nu när han just fått en paus från sina egna småsyskon. Jag ser den äldre kvinnans förstående leende som berättar om tider då hon varit med om samma sak. Leendet har kanske också ett stråk av skadeglädje över sig konstaterar jag medan jag låter blicken vandra vidare. Jag ser de två indiske män som inte rör en min. De är vana vid högljudda gator och människor överallt så de vaggar bara lite indisksnett på huvudet, höjer volymen och ser lika förnöjda ut som innan barnskriket intåg vagnen.

 

Jag tittar från det ena ansiktet till det andra och stannar upp lite då och då. Jag tittar på linjerna, färgerna, formerna och försöker hitta berättelserna bakom dragen. Jag tänker på alla dessa kapitel som ryms i böckerna framför mig som samsas i denna lilla vagn, och jag ser hur orden flödar över. Bokstäver som inte får plats hittar små springor i de stängda fönstrerna och dörrarna, och jag ser hur a:n och h:n svischar förbi min vänstra ögonvrå. Jag öppnar fönstret och fångar in de olika bokstäverna och sätter ihop dem till ett eget unikt kapitel. Ett kapitel som bara tillhör denna vagnen, och som får lov att följa med på dennes vidare färd genom tunnlar och över kanaler tills den inte orkar mer.

 

Jag fastnar i tanken om alla kapitel som varje människa består av, och hur mycket kraft vi behöver frambringa för att stanna kvar i den spontana stunden, och sedan i den hitta nyfikenheten att börja utforska de där kapitlen. Tiden finns dåligt till annat än våra egna liv, så vad skulle jag få ut av att stanna upp och visa intresse för en annan människas alla livskapitel?

Jag skulle vilja dra i handbromsen när vägval smyger närmare, och jag skulle vilja höra vilka meningar som avgjorde det som sedan inte gick att ta tillbaka. Jag skulle i nyfikenhet vilja ställa frågan ”Vad hände där som gjorde att du tog det beslutet istället för det som var lika bra, men som gav en helt annan inriktning?" I min intryckta del av vagnens hörna blir jag överrumplad av alla historier som finns i detta trånga utrymme. Helt plötsligt vill jag fånga in och läsa alla ord som gömmer sig i varje människa. Det är bara min inre pekpinne som får mig att stanna upp i rörelsen som är på väg mot den unga kvinnan mitt emot mig som med sina knän stöttar min cabinväska så beskyddande.

 

Så spännande mysterier som finns rakt framför mig, men nu går affärsmannen med sitt följe av, och i det ges barnet i vagnen den plats som gör att han slipper känna panik över alla rumpor i blickfånget. Tankar går i ilfart ner till Malmö i slutet av 1960-talet då jag och min syster skulle ta färjan över till Köpenhamn för att hälsa på vår Mormor. Där i biljettkön önskade jag så fruktansvärt mycket att få vara stor så jag slapp titta in i alla rumpor när jag stod i kö utan istället kunde få se människorna i ögonen. Jag hade en uppgiven känsla då som femåring kommer jag ihåg, och jag ser in i de glada barnaögonen i vagnen och försäkrade honom i tanken att han en dag kommer att få uppleva känslan att se folk in i ögonen.

 

Jag följer den Gröna Linjens färd genom Stockholm och ser att jag ska av vid nästa station. Magin stannar och jag återvänder till att titta på folket runt mig utan djupseende och låter slöjan av verklighetens lager få lov att hitta sina platser igen.