Allmänt autonomi, sjukvård, tillitsbaserad omvårdnad

"Hallå, var är du?"

 

”Är det där du är. Jag har letat överallt efter dig” hör jag undersköterskan säga lite uppgivet.

”Jamen jag är ju här, hos patienterna, det är bara att titta in på rummen jag är ansvarig för” utbrister jag med en bekymrad rynka mellan ögonen.

Var skulle jag annars vara om jag inte var hos patienterna tänker jag? Det går några timmar och åter igen får jag samma fråga men av en annan undersköterska. ”Var har du varit?”

 

Jag kan inte låta bli att undra hur det kunnat bli såhär. Visst är jag lite dålig på att trycka in närvaroknappen när jag är hos patienterna, men oftast är det inte meningen att jag ska stanna så länge. Jag går mina små rundor och sticker in min näsa i dörrspringan för att se att inget dramatiskt inträffat. Helt plötsligt är näsan ända inne i rummet och jag landar ofta på sängkanten i ett samtal om något, och så går tiden. Jag kan förstå att jag kan vara ett irritationsmoment när jag inte sitter ute på expeditionen och pratar med mina kollegor i den dötid som finns mellan arbetsmomenten, men jag är inte här för mina kollegors skull.

 

Jag tycker det är spännande att se vem som döljer sig bakom det vita linnet och de blå oformliga byxorna som hänger mer eller mindre på alla människor. Vi blir till något likartat när klädseln identifierar vilket landsting vi tillhör, håret är inte tvättat på några dagar och kvinnors smink är lämnat hemma. Helst plötsligt har vi blivit till en i flocken och vår identitet är numera något oidentifierbart. Det som i vanliga fall utmärker de vi är tvättas bort när vi blir patienter och blodtryckskontroller görs på löpande band.

 

Så jag blir nyfiken på vem det är som hamnat under mitt beskydd detta pass. Vem är personen bakom? Vad arbetar hen med i vanliga fall? Vad brukar hen göra på fritiden? Hur ser det optimala livet ut efter vistelsen på sjukhuset för personen som ligger i sängen framför mig? Det är inte alla som vill prata och då låter jag det vara så, men oftast är tiden lång när man är patient. Dagarna är inrutade av måltider (om man får äta) och den efterlängtade ronden som eventuellt kan ge information som gör att pjäserna flyttas fram är bara närvarande en gång per dag så tiden blir lätt utdragen när väggen mittemot fortsätter att vara smutsigt vit med endast en klocka där någon liten filur hänger i visarna så de vägrar flytta på sig.

 

Det är genom att hitta en gemensam nämnare mellan oss, patienten och mig själv, som gör att en viss typ av tillit kan uppstå mellan oss. En tillit som kan vara grunden för vårt vidare samarbete. För visst är det ett samarbete som måste till? Där jag på grund av min tillit till patientens inneboende styrka och kapacitet vet när jag ska utmana och när jag ska stötta. Utan att sitta på sängkanten blir det svårt att lära känna en annan människa, så jag vet när jag ska putta på och stanna upp.

 

Det behövs inte så mycket. Närvaro och ett genuint intresse. Det behövs inte alltid så många ord. Med empati och lyhördhet kommer man långt.

 

”Ah, där är du. Jag skulle just leta efter dig Birgitta. Ska du hänga med och fika?” hör jag bakom min rygg när jag kommer ut från ett rum i den långa korridoren.

”Absolut” ler jag och traskar iväg mot personalrummet i mina anonyma vita kläder.