Allmänt harmoni, livet, utmaning

Harmoni

          

När jag satt på tåget hem från Stockholm idag efter en veckas arbete och skola funderade jag över att det egentligen inte är något som håller mig i Skåne. Förutom barnen då, för dem har jag saknat, men de är stora och har inte samma behov av mig som tidigare. Jag trivs med att vara lite som en vagabond och gömma undan mina saker i en garderob i lägenheten i Stockholm tills nästa gång jag kommer om drygt en vecka. Men så är det också så jag försökt leva mitt liv; med nya platser som ger nya intryck och mina tankar på tåget går till ett citat av Kierkegaard:

 

” Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv”

 

Att våga handlar för mig om att inte se begränsningar utan se vad som finns runt nästa hörn. Visst hade jag kunnat utmana mig än mer än jag gjort, vilket jag kan känna ett sting av missnöje med, men livet är inte slut än och jag kan inte komma bort igen förrän jag kommit hem.

Så jag sitter på tåget och med bakgrundssorl av barnfamiljer som försöker få pejl på stunden blundar jag, ler och tänker på att allt är som det ska vara. Det är bara upp till mig som Kirkegaard uttrycker med sina ord. Finns det något mer livgivande än att stå svävande lite ovanför marken och undra vad jag nu gett mig in i, för att sedan upptäcka att jag klarade det? Jag vill inte hamna i det att jag ser tillbaka och upptäcker att jag inte vågade.

 

Till slut tuffar det långa tåget in på Lunds station och jag får ett härligt återseende med son Junior innan han beger sig till sitt liv, och jag landar i min soffa. Jag hör att grannarna ovanför inte är hemma så jag kan äntligen göra det jag saknat denna veckan, nämligen att sätta på musik på hög volym. Kylan har satt sig i min märg denna sena oktoberdag och jag motar bort den med att starta en brasa i den öppna spisen. Vinet korkas upp och jag sätter mig på min stubbe vid elden och låter musiken inta varenda por så att kroppen sakta gungar och hittar harmoni. Efter stadens puls landar jag i det som är det viktigaste i livet i väntan på nästa utmaning som jag i morgon välkomnar.

 

Livet är här och nu och det kan inte levas om men vi kan ta oss an morgondagen med nyfikenhet och glädje, och i öppenhet se vad den är villig att ge oss. Någon sa till mig häromveckan att jag var i den åldern att jag nu skulle luta mig tillbaka och vila. Jag tittade oförstående på människan och undrade om jag kanske missat något, och jag kom fram till att jag nog hade det men beslutade mig för att strunta i det. De ända som sätter begränsningar på oss är oss själva och varför göra det när dörren är vidöppen och någon på andra sidan ber mig komma in och se vad som finns på andra sidan?