Allmänt Sårbarhet, autonomi, barnsjukvård, integritet

Identitet: 6:1

 

Det är tidig morgon och jag ligger i sängen på rum 6:1. Undersköterskorna har nervöst sprungit in och kollat så att allt nu är på plats. Mina förband är avplockade, och det ligger en grön duk över mina ben. Idag är det storrond och allt ska vara perfekt. Tänderna är borstade, sängbordet dammat och nu väntar jag bara på ljudet av trätofflor som tar sig fram i korridoren utanför rummet.

 

Jag är åtta år gammal och saknar min mamma, men jag är en ”stor flicka” och klistrar på leendet så det inte ska synas hur osäker, förvirrad och ledsen jag är. Jag hör hur trätofflorna tar sig fram från det ena rummet till det andra. De är rätt många idag konstaterar jag när jag ligger där och väntar. Väntan som är det imperativa varandet där dagar går in i varandra. Måltiderna är de enda händelserna som bryter ner dagen till mindre beståndsdelar. Några gånger i veckan kommer lärarinnan som ska ge mig uppgifter så jag inte hamnar så långt efter i skolan, men hon famlar mest runt in blindo och har egentligen ingen aning om vad hon ska göra. Jag tror hon egentligen är för gammal för att arbeta, men kommer hit till sjukhuset för att vara till någon nytta. Jag är sängliggande dygnet runt och dagarna blir till 48 timmar istället för 24.

 

Jag ligger spänt och väntar på stegen, fast egentligen vet jag inte varför. När de väl kommer står de och tittar på mina ben, lyfter ett finger mot hakan och gnider den mot skäggstubben som inte hann att trimmas på morgonen. När jag tittar på dem med sina bekymrade djupa veck mellan ögonen skrapandes de grånande nyfödda stråna kan jag nästa höra hur deras tankar går från ena sidan av huvudet till den andra. Det är som om tystnaden är befriande för när de öppnar munnen och vänder sig mot varandra försvinner jag helt som människa. De ser bara mina nyopererade ben där såren inte vill läkas så som de hade tänkt sig. Det kvittar om patienten är åtta år gammal hon är likväl ett objekt i början av 1970-talet.

 

Psykologin var på den tiden än i sin linda för den gemene människan och att barn skulle kunna ha några särskilda känslor var inte att tänka på. Vi var minivuxna och vi behövde ingen trygghet. Alla dessa år senare kan jag berätta att ni hade fel. Jag behöll masken men grät inombords. Ju närmare trätofflorna kom desto räddare blev jag. De rörde på sina munnar men tittade inte på mig. De drog sitt gamla finger över de grånande skäggstråna och trodde att jag var ett försöksobjekt utan ett eget inre.

 

De närmade sig. Jag hade blivit väldigt känslig och uppmärksam. Det var nödvändigt om det inte fanns någon där som kunde skydda en. Hur skyddar en åttaåring sig själv? Genom att hela tiden evaluera situationer som eventuella faror. Ett barns hjärna är inte fullt utvecklat. Jag hade inte möjlighet till ett abstrakt tänkande. Jag förstod inte när tryggheten skulle komma på besök och befria mig från att försöka ha koll på allt det som hände runtomkring. Nu kom trätofflorna in i rummet. De var många idag, säkert sju stycken. Efter dem kom avdelningssköterskan med sitt stora kardex som hon hellre tittade ner i än på mig. Överläkaren mumlade fram ett hej medan de andra läkarna redan hade sina blickar riktade mot brännskadorna de inte fick rätt på. ”Skrap, skrap”, ”mummel, mummel”.

 

”Jaha, då stannar du åtminstone veckan ut” sa överläkaren med en nick, och så var trätofflorna redan på väg mot nästa säng. Kvar låg jag och förstod ingenting. Mumlet hade inte nått mina öron så jag visste inte vad jag skulle förhålla mig till, och tydligen var jag inte tillräckligt viktig för att få reda på något heller. Jag var ju bara ett barn. Ett barn som behövde trygghet och någon som kunde ta emot det jag inte skulle behöva lastas med. Jag behövde någon som kramade mig när världen blev för stor. Någon som kunde läsa godnattsaga för mig och vagga mig till sömns när skuggorna på väggen blev hotfulla och mörka.

 

Det är minnen som dessa som gör att jag strider för att varje enskild patient ska ses som en unik varelse och inte bli till ett rumsnummer.