Allmänt autonomi, empati, medmänsklighet, sjukvård

Inuti empatins hjärta

 

Jag har blivit inlotsad till undersökningsrummet och sitter nu på den hårda pinnstolen i ett hörn och väntar på läkaren. Jag är inte längre åtta år och kan därför inte gunga med benen medan jag tittar mig omkring, utan mina fötter håller sig stadigt på golvet när jag konstaterar att väldigt lite har förändrats sig på alla dessa år. Byggnaden är den samma som då, väntrummet ser likadant ur och korridorerna är de samma. Kanske till och med personalen är den samma fast nej, kvinnan med det glada leende som ledde in mig var yngre än mig så något har förändrats.

 

Jag väntar på att få ett avslut på ett års utredning om huruvida det är möjligt att operera mina brännskador som numera ger mig en molande kronisk smärta. Det har varit en omväng runt ortopeden och sedan en magnet-röntgen, och nu sitter jag här igen studerandes attiraljerna som står på det rullande sterila bordet redo att användas vid en omläggning.

Det bankar lätt på dörren och in kommer överläkaren som jag träffat några gånger innan. Han är smal, inte så mycket hår kvar på huvudet, snälla ögon och han skakar min framsträckta hand innan han sätter sig på britsen med pappersöverdraget som gör ifrån sig ljud eller oljud. Det blir tyst en liten stund och jag ser hur han samlar sig innan vi möts på läkare – patient planet.

”Med de skador du har rekommenderar jag inte en ny operation” säger han lite ursäktande.

Det var vad jag hade förberett mig på men ändå tar jag en djup suck och sjunker ihop lite längre ner i träfibrerna som blivit alltmer nedsuttna genom åren.

”Jag vill gärna göra ett bra arbete och min bedömning är att du kommer att få mer lidande ur ett ingrepp än den eventuella avlastningen”, tillägger han.

”Så det är bara att leva med detta då?”, säger jag uppgivet och känner träfibrerna irritera min bakdel.

 

Vi tittar på varandra och jag ser hans medkänsla titta fram mellan all hans erfarenhet. Den kan liksom inte hålla sig borta och jag ger honom den tystnaden han behöver för att ta fram den.

”Jag har ingen mottagning idag så vi kan prata”, sa han medan han alltjämt sitter kvar på britsen och dinglar lite med ena benet. 

Jag märker att det är viktigt för honom att jag går därifrån med rätt information och utan negativa tankar, så vi lägger ifrån oss våra yttre skal och möts som medmänniskor en liten stund. Efter att jag berättat för honom hur mina erfarenheter på barnavdelningen påverkat mig upp i vuxen ålder berättade han om hur det var att vara underläkare på samma avdelning för trettio år sedan. Hur mycket tid han fick lägga på att prata med oroliga föräldrar som inte fick vara hos sina små barn, och han berättade för mig om hur detta påverkat honom under resten av hans yrkesverksamma liv. Som ung underläkare var det framförallt hans psykologiska omhändertagande av föräldrars sorg som tog hans tid, och jag såg hur han ville förmedla att han redan då hade sett till mer än bara den faktiska skadan. På sitt inlindade lite stela sätt bad han om ursäkt å sjukhusets vägnar för det jag varit tvungen att bära med mig i livet.

Jag såg hur han närmade sig mig för en kram när vi sa hej då men avstod i sista sekunden. Jag såg vad han försökte göra och det räckte för mig när jag med mycket tacksamhet tittade honom djupt i ögonen och tackade för samtalet.

 

I den stunden la vi båda ifrån oss det yttre skalet och såg människan bakom titlarna. Jag tycker det borde vara allas våra mål, vi som vårdar andra, att leta efter hela människan och inte sätta stämplar på folk bara för att vi inte tycker oss ha tid att våga titta lite närmare. Vi hittar med all säkerhet historier och orsaker som gör att vi kan optimera den personens vård. Alla är vi ju trots allt ändå bara människor, och i slutändan sitter vi i samma båt guppandes fram i olika takt på samma hav.