Allmänt egenvärde, komplex PTSD

Komplex PTSD och egenvärde

 

Det som för andra är en självklarhet är för den med komplex PTSD en daglig kamp. En kamp där det gamla invanda tankemönstret ska motas bort av det som borde vara något som inte behöver bli en medveten tanke.

När man på grund av andra människors oförstånd hamnat i en inre sörja där skam och skuld kletar sig upp längs benen är det svårt att se sig själv på en stabil grund där Jaget bestämmer mina nästa steg för Jaget har aldrig fått den betydelsen. Den har aldrig fått lov att få den betydelsen för skammen som grundar sig på osäkerhet, och skulden som säger åt en att ”det är mitt fel när de i min omgivning inte mår bra” har satt sig i själen. De komponenterna har då blivit lika naturliga som den mat och det syre vi måste ha för att leva. De kan inte förhandlas bort för de utgår från impulser vi inte ens är medvetna om.

 

Så många gånger jag sagt till mig själv att ”Nu struntar jag i det. Jag får vara som jag är när jag inte kunde bli det jag trodde jag var ämnad att vara”. För det handlar inte om att bara bryta impulser utan det handlar också om att lära sig något nytt. Det som egentligen ens föräldrar borde ha lärt en, då när de missade se betydelsen av sitt eget agerande och som därför fick pågå år efter år. Eftersom egenvärdet inte blev uppmuntrat så man kunde få vidareutveckla sina medfödda starka sidor, och när man inte blev älskad villkorslöst för sina mindre positiva sidor så blir det oerhört svårt att få en rättvis och balanserad bild av det egna Jaget.

 

Man blir en kameleont som anpassar sig till den givna situationen och till människor runt omkring. Man försöker att spegla sig i de som står en nära, och behöver mer bekräftelse än vad gemene man behöver. Det är inte för att egot är stort snarare tvärtom. Bekräftelsen behövs för att inte trilla ner i sörjan igen. Det finns olika sätt att hantera ett vuxet liv som är präglat av komplex PTSD. Antingen kan man omgärda sig med förstående människor som accepterar och älskar en även om man har sår som ibland fläks upp. Eller så kan man ta på boxhandskarna och anta utmaningen att komma vidare och hitta vägen inom sig själv. Det första alternativet låter som den lugnaste, men det är inte den vägen jag valt. Det andra alternativet är en bergochdalbana där förhoppningsvis vagnen stannar på den raka sträckan och inte på väg upp, eller för den delen i rasande fart neråt.

 

Egenvärde? Det går fort att skriva bokstäverna och det är kanske svårt för en utomstående att se hur mycket avsaknandet av egenvärdet kan betyda. Det handlar om att påbörja en daglig disciplin av affirmationer, något som behöver fortsätta tills de positiva tankarna om en själv överstiger de som handlar om skam och skuld. Om jag når fram till den plats där bara ett ord räcker för att bryta den negativa impulsen så är jag säker på att nya potentialer läggs framför mina fötter, men än så länge är det ett dagligt arbete där stoltheten numera har brottningsmatch med skammen i sörjan bredvid mina fötter.