Allmänt autonomi, basal omvårdnad, sjukvård, tillit

Tillit som grund i omvårdnad

     

När jag tittade ut genom fönsterna från ett av vårdrummen på Danderyds Sjukhus där jag arbetat denna veckan såg jag små snöflingor i en ovanligt spretig dans ta sig ner till marken där de snabbt försvann till oigenkännlighet. Så var det dags, tänkte jag och huttrade lite inombords innan jag gick ut till expeditionen för att rapportera till min efterföljare så att jag sedan kunde ta mig genom de dansande snöflingorna till min lilla lägenhet. Innan jag gick hamnade jag i en dialog med en kollega som bara arbetat två månader som sjuksköterska, och vi pratade om skillnaderna på utbildningen och den faktiska verkligheten.

 

Vi pratade om den individanpassade vården som studenterna blir drillade i under sina tre år och jag frågade henne om det hon lärt sig stämde överens med verkligheten hon mötte ute på avdelningen. Det var lite si och så med det erkände hon, och hon sa att det var svårt att arbeta mot den tysta kultur av avpersonifiering av patienterna som fanns ute på avdelningarna. Avdelningen vi båda befann oss på var ett ställe med underbara undersköterskor som var fulla av ett omåttligt fång av tålamod, och som gjorde det mesta de kunde för att tillmötesgå patienterna. Men det var också tydligt när dessa kollegor inte arbetade; hur expeditionen lättare fylldes av dinglande ben från borden, skratt och videoklipp från sociala medier medan den demente mannen i korridoren uppvisade en aggressivitet han annars inte gjorde.

I vår dialog landade jag till slut i den basala frågan om hur vi benämner våra patienterna. En fråga som jag tror är viktig att börja med för att därifrån gå vidare till en större helhet. Min kollega hade som intention när hon började sitt arbete efter avslutade studier att tilltala patienterna vid namn berättade hon, men hon hamnade väldigt fort i en kultur som inte skulle ifrågasättas, vilket hon tyckte var beklagligt.

 

Den individanpassade vården som vi idag ser som självklar handlar om att patienten ska vara delaktig i sin vård så att hen upplever autonomi. Patienten ska genom förståelig information ges en möjlighet att påverka sin situation. Denna del av vården handlar till största delen om kommunikation mellan läkare och patient.

Det handlar inte så mycket om att individanpassa omvårdnaden för då hade all vårdpersonal tilltalat sina patienter vid namn och inte benämnt dem som rumsnummer. Då hade all personal förstått hur viktigt det är att få bli sedd i egenskap av den unika varelse man är. Då hade de förstått hur viktigt det är att få prata om egna intressen och funderingar, och då inte bara sådant som kan härledas till orsaken till varför man befinner sig på sjukhus.

 

Varför har det uppkommit en sådan kultur?

 

Det finns säkert en hel massa olika skäl till det, och även jag har några olika orsaker på lager men allt mer lutar jag åt att tänka i banor där numera subjektet, den egna individen, står i centrum. När kraven på oss själva ökar för att försöka lyckas uppnå de mål sociala medier (oftast helt obefogade) påstår att vi måste för att bli lyckliga människor så minskar också tiden för inre reflektion och Jaget får i den processen större plats. Det blir en centrering kring de kvantitativa valen istället för de kvalitativa på så sätt att det ytliga får företräde.

För att ta oss ur känslan av tomhet som på trots av Jagkänslans nu allt större dignitet så tar vi till oss snabba självhjälpsinstruktioner som även de utgår från subjektet, och så är cirkeln sluten. Att utgå från sig själv handlar inte i min värld om att bli mer egoistisk utan tvärtom så ger det ett större ansvar för våra medmänniskor. När vi ser våra medmänniskor ur samma perspektiv som vi ser oss själva så ökar omtanken och ödmjukheten inför livsval, förluster och möjligheter.

 

Vad har detta med Agnes 1:1 att göra?

Om vi vågar tänka tanken att de patienter, medmänniskor, vi vårdar har samma behov som vi har då är jag övertygad om att vi tar oss mer från expeditionen på vårdavdelningen och istället sätter oss på sängkanten för att höra om Agnes och hennes liv i Ångermanland och vad det är som format henne, så att vi i förlängningen kan bemöta henne på ett sätt som gör henne trygg i att jag kan sätta mig in i hennes behov. Det skapas en tillit mellan patient och vårdpersonal som jag skulle vilja benämna som tillitbaserad omvårdnad. Denna tillit är sedan grunden för vidare omvårdnad.

 

 
#1 - - Camilla:

Det där med rumsnummer kontra namn känner jag så väl igen. Som ny försökte jag säga Sven och Astrid men ingen av kollegorna förstod vem jag menade. Fick till slut lära mig att säga "Sven på 5:2" osv. Minnet av att själv heta 1:2 som patient en hel sommar sitter i.

Svar: Det är nyttigt att ha varit patient. Det var jag också mycket under min uppväxt och det som ligger till grund för min syn när det gäller de medmänniskor jag vårdar.
Birgitta Stiefler