Allmänt 90-talister, kris, politiker, sjukvård

Trumfkort: Arbetstagaren

 

När man anställde folk från näringslivet till höga poster inom landstinget gav man klartecken till att omstrukturera vården. Den skulle bli mer effektiv. På vissa ställen införde man skattningsskalor på effektivitet som skulle utföras på avdelningarna varje dag. Det man förbisåg var att våra "kunder", patienterna, inte passar in i standardmodeller. De är levande varelser vars förutsättningar hela tiden förändras beroende på deras diagnoser. Det skulle vara en lägre basbemanning som sedan skulle kunna anpassas efter vårdtyngden. Man såg till antalet huvuden både när det gäller patienter och personal, och inte till det faktiska vårdbehovet som innefattar mer än medicintekniska arbetsuppgifter.

 

När man effektiviserade vården fanns inte heller tiden för de "osynliga" arbetsuppgifterna så som samtal som i stor utsträckning är vårt arbete. När vi vårdar handlar det om basal omvårdnad men också om att kunna skapa tillit som genererar bra rehabilitering. Att "se" patienter som medmänniskor där jag under en sårbar tid i livet representerar dem som "advokat" är för mig en förutsättning för en vård som ger bestående resultat. Det ger en tilltro till vården, både för patienter men också för anhöriga. Det ger också ett bättre samarbete mellan sluten och öppen vård. Det som hänt är att alla parter har så trångt med tid så alla värnar sitt område. Patienten är inte längre i fokus utan det handlar om att försöka hålla jämna steg med arbetsuppgifter som kommer in i en strid ström, och med för lite tid för reflektion och återhämtning.

 

Det är möjligt att man kan effektivisera industrin men sjukvården är ingen industri. Detta leder till stor frustration bland personalen som känner sig trängd mellan å ena sidan patienternas behov och å andra sidan förväntningar från arbetsgivaren. Hur många långtidssjukskrivningar relaterade till stress finns inte inom sjukvården idag? Jag har ingen statistik på det men jag misstänker att den är hög. Jag valde att arbeta som bemanningssköterska dels på grund av detta. Jag har utbildat mig till att ta hand om mina medmänniskor och när jag arbetar inom hyrbranschen är mitt fokus just patienterna.

 

En annan orsak handlar om att det är en ny generation sjuksköterskor som äntrat marknaden. Generationen som är födda under 90-talet har helt andra preferenser när det gäller anställningar än min generation har haft. Vi höll oss till det yrke vi utbildat oss till och var i mycket större utsträckning trogen våra arbetsgivare. 

Våra 90-talister vet hur de gärna vill ha det, och är inte rädda för att berätta det. Deras fritid är viktig för dem, och de har inga problem med att arbeta deltid för att på så sätt få mer tid till sina prioriteringar. Denna generation har också i mycket större utsträckning dubbelkompetenser. De drar sig inte för att skaffa sig en annan utbildning om den de fått inte lever upp till deras förväntningar. Arbetsmarknaden är mycket mer rörlig idag, och jag tror att den stora kolossen Landstinget har missat att de måste värdesätta sina arbetstagare för att de ska stanna. Många i min generation accepterade mycket mer och "krävde" inte lika mycket feedback eller förståelse som den nya generationen gör. Jag ser också hur den oerhört viktiga kompetensen som utgår från erfarenhet försvinner från vårdavdelningarna när rörligheten ökar, dels på grund av hyrsköterskor men också för att personal inte stannar lika länge mer. 

 

Vi som tagit sjuksköterskeexamen har en fil kand i omvårdnad men var tar omvårdnaden vägen när vi inte har tid att vårda utan måste lägga hela det ansvaret på undersköterskorna? Bara för några dagar sedan var jag på en avdelning där man nu utökat antalet patienter per sjuksköterska vilket gör att tiden så gott som uteslutande går åt till läkemedel, dokumentation, planering och kontakter med olika instanser. Hur ska vi kunna planera och vara samordnare när vi inte hinner träffa patienterna och i det skapa ett "team"?

 

Länge har arbetsgivare ryckt på axlarna när personer kommer och säger upp sig, och jag har mer än en gång förvånat mig över deras nonchalans. Det är som om det står tio nya sökande utanför dörren om de bara öppnar den, men så ser inte verkligheten ut. Precis som på alla andra arbetsplatser behöver personalen känna att de är unika, och att de behövs i organisationen. Om arbetsgivaren varit mer benägen att behålla sin personal och i det försökt att individanpassa anställningarna så tror jag man kommit en bra bit på väg. 

Den nya generationen har inte heller lika mycket tålamod. Tiden fungerar på ett annat sätt idag och världen är på ett sätt mycket mindre och med fler möjligheter, och om det som ligger framför näsan inte passar så gör man något annat.  

Dessa kan vara möjliga orsaker till varför sjukvården är så krisdrabbad när det gäller personal men det finns säkerligen ett otal fler.