Allmänt autonomi, basal omvårdnad

"25:2"

 

Jag står inne i det lilla läkemedelsrummet och jag hör ”rockklassiker” skvala förbi mitt öra från radion i det jag förbereder resten av passets läkemedel. I mitt fria öra hör jag ett ihärdigt monotont ljud som förkunnar att en patient önskar någons uppmärksamhet. Jag luta mig fram och sneglar ut på kontoret i rummet bredvid. Där sitter tre undersköterskor involverade i ett samtal de tydligen inte kan slita sig ifrån. Det är min första dag på avdelningen och jag vill gärna vara så obemärkt det går, och låter dem hålla på med sitt samtal i hopp om att de så småningom ska höra den gälla signalen. Jag låter mitt fokus landa på läkemedelsordinationer i ett dokumentationssystem jag inte känner mig hemma i, letar efter läkemedel och försöker få struktur på mitt pass. I bakgrunden hör jag fortfarande radions toner som grumlas av den nu allt mer uppmanande, eller kanske trötta signalen om hjälp.

 

Jag känner hur frustrationen stiger inom mig över den nonchalans undersköterskorna visar och till slut kan jag inte längre hålla tyst:

”Är det någon som har lust att svara på ringningen”, säger jag så lugnt jag kan.

En av de tre som sitter i den sköna dialogen reser sig långsamt utan att titta på mig och ger sig iväg. Efter en minut återkommer den medelålders kvinnan och säger att 25:2 behöver smärtstillande.

”Du menar Birgit”, frågar jag.

” Det vet jag inte men det är 25:2 som har ont”, säger hon medan hon ser lite förvirrad ut.

”Jag ska ordna smärtstillande till Birgit. Tack” säger jag och förbereder den extra ordinationen.

 

Ju längre jag har arbetat inom vården desto mer störd blir jag på att vårdpersonal avpersonifierar patienterna och ger dem ett rumsnummer istället för en identitet. När jag kommer tillbaka efter utfört arbete och åter står vid mina mediciner kommer jag ihåg ett samtal jag hade en med undersköterska på ett annat sjukhus någon månad tidigare. Vi hade arbetat ihop under ett pass hon och jag. Hon var ung och söt och ville patienterna väl, det såg jag, men hon kunde inte låta bli att göra dem till ett rumsnummer. När vi på eftermiddagen innan hemgång satt med en kopp kaffe pratade vi lite om patienterna, hon med deras identitet som ett nummer och jag envist användande deras förnamn. Till slut kunde jag inte låta bli att fråga henne varför hon inte benämnde patienterna vid namn. Hon tittade frågande på mig.

”Det är ingen kritik, jag bara undrar. Du vet ju vad patienterna ska äta tänker jag så varför kan du då inte deras namn?”, sa jag.

Tystnaden lägrade sig över vår sida av kaffebordet och så säger hon:

”Det har jag aldrig tänkt på.”

”För mig är det en medmänniska som ligger där och inte ett nummer så jag försöker anstränga mig för att komma ihåg deras namn”, säger jag.

”Ja, jag blir ju glad när patienterna kommer ihåg mitt namn”, meddelar hon med ett glatt leende.

”Och med tanke på att våra patienter är i en sårbar situation är jag övertygad om att de uppskattat att bli sedda som enskilda individer”, kunde jag inte låta bli att tillägga.

 

Vad är det som är så svårt? Jag tittar ut på kontoret när jag åter hör en ringsignal som frenetiskt ber om uppmärksamhet men jag har gett upp nu, så istället för att hamna i en onödig diskussion som tillhör självklarheter så svarar jag själv på ringningen.

 

Handlar det om avdelningens kultur, eller är det något annat som gör att patienters namn och hjälpbehov numera nedprioriteras och inte är så viktigt? Jag hade gladeligen åkt runt till blivande undersköterskor och sjuksköterskor och haft en dialog om detta. Om inte annat så kanske de funderar en extra gång när de väl börjar arbeta, och i den rollen blir en förebild.