Allmänt duva

Den närsynte kamikazeduvan Enok

 

”Är du alldeles säker på att ni inte har några talgbollar i affären? Någonstans? Vad ska småfåglarna göra då?”, frågade jag kvinnan på andra sidan disken.

Mina tankar började spinna och blicken letade sig ut i fjärran när jag insåg att jag inte kunde ge småfåglarna mat i sommar, så som jag alltid brukar göra.

”Men du kanske kan köpa fröer? Det har vi i massor”, sa hon uppmuntrande och jag följde efter henne, något fundersam genom den stora affären.

När jag förstod att det var det enda alternativet köpte jag med mig en stor hink med blandade fröer. På en blomsterfri hyllbit på balkongen la jag ut fröerna och viskade ut i tomma intet att ”maten är serverad”.

 

En sak jag inte hade tänkt på var att andra sorters fåglar, variant större, nu också såg sin chans att slippa leta efter mat även om det var sommar. En duva tyckte att han hade företräde och skrämde bort alla de små fåglarna som frenetiskt letade efter mat till sina ungar.

I början jagade jag bort duvan för jag tyckte inte han skulle vara där. Jag viftade med armarna inne från soffan och han försvann. Efter några gångers viftande la han helt sonika ingen notis om mig mer så jag var tvungen att varje gång jag såg honom gå fram till balkongdörren och be honom flyga sin väg. Han vred på sitt lilla huvud och tittade mig in i ögonen, och hans likgiltighet gick inte att ta miste på.

 

Jag gav upp och sa till slut åt honom att så länge småfåglarna också fick komma och äta så var det ok att han kom. En eftermiddag när solen sken och ledigheten stod för dörren satt Junior och jag med var sin kopp kaffe på balkongen och pratade. I trädet mitt emot satt duvan och tittade på oss en lång stund, och så tar han sats. Han breder ut sina vingar och flyger rakt mot mig i en fart som tyder på att han tänker attackera mig. I sista sekunden sträcker han fram sina tändsticksben och tvärbromsar på balkongräcket precis framför mig så hans korpulenta kropp gungar. Han vänder på huvudet och genomborrar mig med sin blick. I ren förskräckelse hajar jag till och börjar skratta, och junior likaså. I loppet av några sekunder är duvan borta igen och jag kan andas ut.

”Det såg ut som om han var på en självmordsresa”, log jag. ”Han får heta Enok, tycker jag”, sa jag och välsignade duvan som jag inte kunde bli av med ur mitt liv.

 

Enok kamikazeduvan är nu en del av familjen. Ibland tar han med sig sin kusin och så sitter de i blomkrukorna och festar lös. När junior reste till Amsterdam i somras kom han hem och berättade att han träffat Enok där, vilket jag tyckte var lite konstigt för jag trodde han hade följt med mig på arbetsresa till Eskilstuna. Vi får se hur det blir till vintern, om han stannar här hos mig, men annars får han komma tillbaka nästa år.

Nu har talgbollarna börjat pryda hyllorna i affärerna igen, men jag glömmer inte att köpa fröer också så Enok inte känner sig utslängd.