Allmänt sociala medier, visdom

Visheten på sociala medier

          

När jag susar omkring på sociala medier har jag reagerat på alla visdomsord som florerar. Ord som handlar om hur vi ska bejaka oss själva, ta bort människor som inte gör oss gott och under alla omständigheter värna vår integritet. I alla dessa kloka ord är ordet Jag i centrum. Väldigt många gillar dessa texter och ger dem på olika sätt sitt erkännande.

 

Visst är det så att vi står oss själva närmast och att vi ska visa sympati med de vi är, men jag undrar om dessa ord alltid är andemeningen i de andliga kontexter de påstås komma ifrån. Bara det finns en Buddhafigur bredvid texten är det som om vi tar till oss dessa ord som sanningen. Flödet är snabbt i de sociala medierna, och vi ska under kort tid ta ställning till det som svischar förbi vår näthinna, men hur kan vi vara säkra på att dessa ”sanningens ord” kommer ur texter som härstammar från universell vishet och inte bara är någons egotripp?

”Det där lät bra. Det tar jag till mig och gillar”. Hur ofta händer inte detta utan att vi reflektera över vad som egentligen stod, och hur dessa ord stämmer med de värderingar vi har?

 

I mina tankar går oftast det jag läser på nätet och det jag får till mig via böcker isär. Ta som exempel att vi måste älska oss själva innan vi kan älska en annan person. Jag håller med på så sätt att om vi ser oss själva med självföraktande ögon så ser vi också på de som visar oss sin uppskattning med misstänksamhet för hur kan de vara möjligt att jag kan vara älskad när jag inte ser mitt eget värde i den helhet vi befinner oss i? Men det finns också en annan sida till detta: Om det är så att vi går ut och ger gott till andra och sätter den andra människans väl och ve i fokus så kommer detta att studsa tillbaka på oss själva, och ge oss en bra känsla i vårt inre. Att släppa på att jag är utgångspunkten för allas välbefinnande utifrån min egen mentala tillväxt kan vara livgivande och rätt så avstressande mellan varven. Det går att göra gott utan att först och främst vara helt hel själv. Och vi förlorar inget på att ge av oss själva om syftet utgår från andras välmående.

 

Vi människor är av naturen inriktade på oss själva och även om vi är det flockdjur vi påstås vara så kommer vårt eget välbefinnande oftast överst på listan. Om vi nu är helt ärliga mot oss själva och tar bort de rosa luddiga molnen om hur självuppoffrande vi är så tror jag att de flesta av oss kan hålla med om det. Om vi till exempel gärna vill ha en speciell persons uppmärksamhet, hur lätt är det inte då att på subtila sätt försöka övertyga den personen om att vi är det bästa för den? Hur lätt är det att backa och ”bara vara” när information nått oss som kan vara en öppning för en vidare kontakt utan att se vårt eget intresse utan utgå från den andres behov? Är vi inte där och försöker använda det vi fått till oss istället för att i ödmjukhet bara ta till oss det goda vi fått utan att förvänta oss något mer?

 

Visst är det bra med all information om att vi ska vara snälla mot oss själva, men i en tidsepok som redan är individcentrerad tror jag snarare att vi behöver påminnas om det osjälviska, och att se oss som en del i en helhet där vi alla har lika stor betydelse. Vågar vi hoppa utan säkerheten att vi får något igen som kan boosta vårt ego?