Allmänt psykisk ohälsa, styrka, uppgivenhet

Den psykisk ohälsans korridorer

 

Jag tar den utsträckta handen som kupande vänder sin så att jag kan lägga medicinerna i den naturligt formade skålen. En mugg med vatten ges till den andra handen i tystnad och efter en stund säger personen:

”Har du också försökt begå självmord?”

Jag rycker till och tittar upp i ansiktet mitt emot mig som är utan större mimik och med en röst som är mer konstaterande än nyfiken.

”Nej, det har jag inte” säger jag lite bestört, och i frågetecknet som skapades tar det en stund innan jag kopplar orden till ärret jag har på höger handled. Det fick jag när jag som treåring trillade och skar mig på en sten så handleden behövde sys. Jag har aldrig fått den frågan förr av någon enda människa, men så har jag heller aldrig arbetat inom psykiatrin förr. I dessa korridorer är längtan efter döden ständigt närvarande. Antingen som en aktiv handling eller som tankar från olika människor som korsar varandra.

 

Jag går vidare med min medicinvagn och känner mig lite som sjuksköterskan i Gökboet när hjulen på vagnen snurrar på som de enda ljuden som studsar mellan väggarna. Jag måste stanna kvar och se att medicinerna blir svalda och jag måste ha vagnen inom synhåll. Det är nya förhållningsregler som jag har lite svårt för att komma ihåg, men jag gör mitt bästa för att inte locka blickar till mig som tillhör tankar som helst av allt vill fly denna värld på antingen det ena eller andra sättet.

 

Jag tog på mig ett uppdrag inom psykiatrin för jag har aldrig arbetat inom den sektorn, och jag var lite nyfiken på vården där. Med min tid inom palliativ vård där det var mycket krisbearbetning, och med min just avslutade utbildning till coach så kände jag mig inte främmande för att ta några månader inom ett område som i stort sett bara var inriktad på psyket. Jag lärde mig fort att somatiska sjukdomar inte var så viktiga, och att blodsockerkontroller kunde vänta till dagen efter. Jag fick snabbt uppgiften att ta blodprover eftersom jag var van somatiksjuksköterska, och det var jag som fick ta suturer och ansvara för omläggningar. Då jag även hade andra uppdrag samtidigt och därför var borta emellanåt fick jag heller inget ansvar för kontaktmannaskap vilket gjorde att jag vid varje pass blev medicinansvarig. Det gav en frihet i samtal när jag fördelade vid behovs mediciner när ångesten bankade på för full kraft, och när jag gick mina rundor med vagnen vars hjul gnisslade lite halvt uppmanade, halvt sövande.

 

Nej, jag har inte skurit mig i handleden någon gång fick jag upprepa för personen framför mig som hade förband på båda sina egna. Jag tittade in i ett par tomma ögon som jag så gärna skulle vilja ge lite glädjestänk, men istället la jag en hand på personens arm och gav ett av mina mjukaste leenden i tystnad.

 

På vägen hem den kvällen funderade jag över vad det var som gjorde att jag var den som delade ut läkemedlen, och varför var jag inte den som tog emot dem? Så som mitt liv tedde sig de första många åren så kunde jag lika gärna varit patienten, men varför var det inte så? Handlar det bara om fysiologi eller finns det en djupare dimension. Är ett jävlar anamma fysiologi eller miljöbetingat?

 

På avslutningen på coachutbildningen i december skulle vi ge varandra karaktärsdrag, och väldigt många benämnde mig som stark. Jag hade svårt för att förstå det, för jag tycker jag är långt ifrån stark. Är styrkan bara en medfödd envishet att vägra bli besegrad av det som borde definiera mig? Jag vet inte, men jag sörjer för de som numera inte ser lösningarna som ligger mellan existensen och döden. Jag sörjer för dem vars blickar har mist sin lyster och som så lätt trillar ner i svarta hål som är svåra att ta sig upp ur. Jag sörjer också för de som inte har orken att syna sina egna rädslor så att de kan skapa sig en fristad från mörka gamla minnen, och för de som ser långa korridorer som enda möjligheten att hålla döden på armslängds avstånd.

 

Det var jag som tog mig ut från avdelningen med ett passerkort den kvällen. Jag behövde inte ringa på klockan och be om att få bli utsläppt, och i det få mitt namn uppskrivet på lappen innanför dörren. Jag kunde gå ut när mitt pass var slut. Gå ut till den fria luftens syre, stanna upp i den litenhet jag kände mig som, men tydligen ändå tillräckligt stark.