Allmänt FN, Lund, psykisk ohälsa, säkerhetsrådet

Koltrasten och FN's säkerhetsråd

 

Det har varit första sommardagen i Lund idag. Solen blänkte vackert i alla svarta bilar som förde deltagarna i FN’s säkerhetsråd till ett stenkast från mitt hem, och polishelikoptern svävade i cirklar långt däruppe för att skydda utvalda människor medan andra fick förbli oskyddade. Jag tänkte på att de som ska rädda Syrien fick kortege genom Lund medan kvinnan som inte kan komma över sina trauman och är på permission från psykiatrin får gå ensam. Kanske hade hon behövt mer skydd från de demoner som numera håller henne inlåst i ett evigt fängelse där attackerna av ångest bara kan lindras med is och lugnande mediciner. Undrar om Säkerhetsrådet kanske kunnat avvara några av sina livvakter för hennes skull.

 

Fast vem kan rädda henne när hon inte ens kan gråta och sörja över det som hänt utan håller allt inom som en tryckkokare som ibland visslar till och pyser ut sin frustration över sin egen oförmåga, för visst är vi själva ansvariga för våra handlingar? Men om egenvärdet blev en berövat hur kan man då vara ansvarig för sin egen rädsla.

 

Mitt uppdrag inom psykiatrin är snart över och jag tror inte jag kommer att återkomma. För varje dag smärtar det mig än mer att se människoliv gå till spillo för att andra tyckt sig ha rätt att våldföra sig på det som inte är deras. Jag har sett någon bli bältad för att panikångesten över en inte egenvald frihet blivit påtvingad. Cirklar och åter cirklar av djupa kaos som blandas med leenden sprungna ur spontan oövertänkt glädje som snabbt trycks tillbaka till det svarta hålet där rädslorna är mer hanterbara än glädjen.

 

Det har varit nyttigt och lärorikt precis som allt jag provat på. Min vandring fortsätter mot nya mål. Vart vet jag inte riktigt, men likt Vivianne i ”Chocolate” drar jag vidare när nordanvinden kommer, eller är det kanske östanvinden.

 

Koltrasten sjöng så vackert för mig denna sommarkväll efter att polishelikoptern hade fått slut på bensin och tagit sin tillflykt till en nattlig vila. Den ljuva Koltrasten som är min följeslagare genom livet. Jag kommer ihåg hur jag som liten flicka öppnade mitt fönster för att få höra den sjunga sin serenad i schersminbusken utanför. Redan då log jag och blundade och lät tonerna få bli till en frid inom mig. Buddhan inom mig myser och lejonet spinner i välbehag när den halvslumrar på min inre blomsteräng.

 

Jag skulle vilja gå in på Grand hotell på andra sidan gatan och slå näven i bordet inför Säkerhetsrådet och tvinga dem att lösa Syrienkrisen. Alla dessa människor som dött i kriget, och alla människor som lever i landsflykt. Räcker det inte nu? Kan inte stoltheten över att rädda liv stå högre på dagordningen än att ståndaktigt stå fast vid gamla doktriner. Jag inser snabbt att den tysta diplomatin nog inte är min sak och återgår till mina egna tankar denna underbara fredagskväll när sommaren nosade mig i nacken och kysste min panna.