Allmänt komplex PTSD, politik, rättvisa, sjukvården, utsatthet

Ett tack som inte nådde fram

         

Jag fick en kommentar på en av mina texter som fick mig att fundera, men det har tagit några dagar innan den där tanken fick sin rätta plats, och jag förstod vad det var som fick mig att reagera. Jag skrev en text om att politikerna skulle öppna sina ögon för hur sjukvården såg ut, och en av kommentarerna jag fick var att personen tackade mig för att jag kämpade för sjuksköterskorna. Det var en kommentar i all välmening, men den landade någon helt annanstans hos mig.

 

Den landade i en situation för över 20 år sedan då jag läste till sköterska och en av mina kompisar på utbildningen sa när det var en obehaglig frågeställning till en mentor: ”Kan inte du säga det Birgitta? Du har så lätt för att säga ifrån”. Där och då bad jag henne säga det själv.

Jag kämpar inte för sjuksköterskor eller medstudenter. Jag kämpar för mig själv och jag kämpar för patienterna eftersom jag varit patient under hela min uppväxt.

 

Jag kämpar därför att jag inte är rädd för att säga min mening, men det handlar inte om att det i sig är viktigt utan för att jag sedan jag var 11 månader gammal var tvungen att se efter mig själv. Det handlar om att min reptilhjärna lärt mig att stå upp för något jag inte visste hur jag skulle hantera. För mig har det inte funnits ett val. Jag har allt för tidigt försökt anpassa mig utan att kunna lita på att någon kämpar för mig. Orden blev mitt vapen, och min befrielse.

 

När jag var på mitt senaste uppdrag åkte jag hem i förtid för att arbetsförhållandena inte var patientsäkra, och inte heller säkra för mig då jag värnar min legitimation. Jag kan inte bara rycka på axlarna när tredje person inte får den vård de blivit beviljade och som de litar på att jag ska leverera. Personer där uppe bad mig skriva till politikerna i kommunen och säga vad jag tyckte, och de tyckte det var bra att jag åkte hem i förtid för att på så sätt markera att arbetsmiljön inte var acceptabel. Men det gjorde så att jag förlorade väldigt mycket pengar. Pengar som jag räknat med. Vem kämpar för mig då? Jag fick kämpa mot bemanningsföretaget som inte visade någon förståelse.

 

När jag fått till mig att jag inte är välkommen i kommuner för att jag uttryckt min åsikt om vården i allmänhet, har du kämpat för mig då? Du som är tacksam för att jag säger min åsikt så att min lilla röst kanske kan nå fram till de som bestämmer. Jag tror inte du förstår att min ”kamp” har satt mig i situationer du inte skulle vilja vara i närheten av.

Jag har fått offra en hel del för att få ditt tack.

 

Jag har ingen energi kvar för att kämpa för dig som kollega mer. Jag har ingen energi för att kämpa för patienters rättigheter när ändå ingen lyssnar, och jag orkar inte kämpa för mig själv mer. Om jag ska kämpa för någon ska det vara för de barn som säger ja fastän de menar nej, och som sedan i vuxen ålder inte kan annat än att säga ja. De som inte fått det mest basala när det gäller kärlek så att deras liv går ut på att återerövra något de aldrig kan få tillbaka. Dessa barn behöver bli sedda i den sårbarhet de blivit satta i, och som de sedan blir fängslade i. Du däremot är vuxen och kan uttrycka din egen åsikt.

 

När drivkraften kommer ur en vana att kämpa för mig själv i en otrygghet andra lagt på mig då ska jag inte behöva kämpa för dig. När folk tackar för att jag säger ifrån men inte förstår vidden i negativitet av det jag kan utsättas för när jag är frispråkig, då vill jag inte längre att du ska tro att jag kämpar för dig. Jag vet du ville väl, men min energi är slut så jag ber dig att kämpa lite för mig nu.

 

Jag kämpar bara för mig själv och min egen upprättelse. Både som medmänniska och som den patient jag en gång var.