Allmänt Gällivare, olikheter

Norr och Söder, lika men olika

    

Nu sitter jag i min säng och blickar ut på Byggmästaregatan hemma i Lund. I morse var jag i Gällivare, och ännu en dag har gått åt till att förflytta mig från punkt A till B.

Enhetschefen som jag lämnade i sticket när jag avslutade mitt uppdrag i förtid var så oerhört omtänksam så hon körde mig på morgonen till Kiruna. Det blev en del snack i bilen om organisationer, arbetsbelastning och att inte köra slut på sig, så när jag lämnade efter en kram kände jag att det blev lite gott utav detta även om det kanske inte blev riktigt så som jag tänkt.

 

Lund är en relativt stor stad, Gällivare är en väldigt liten stad och ändå var det mer oväsen där än här även om jag bor mitt i centrum. Fredag natt i Gällivare vaknade jag ett otal gånger, och allt mer frustrerad för varje gång när jag hörde bilarna med sina V8:or (tror jag) köra ”stråket” som tydligen gick precis utanför mitt fönster. Här i Lund är det rätt så tyst på vägarna på kvällarna och några pick-up trucks som varvar på med motorn finns det inte. Hur det kunde vara så mycket kommers i en sådan liten stad var för mig en stor gåta. Men fascinerande blev jag, och jag började tänka i lite vidare kretsar kring livet långt uppe i norr när närmaste stad ligger 120 km bort och den egna kommunen har max 20 000 invånare.

 

Jag såg att köpcentrat ”Arcaden” stod tom och öde. Fredag kväll var det ett par som stod på den lilla scenen i centrum och underhöll med musik. En liten skara var samlad och jag såg hur livet kan te sig där uppe. Här nere i Lund går man på gym och springer troget sin runda på asfalterad väg. Där uppe är friluftslivet väldigt påtagligt när jag pratade med kollegor. Man vistas ute, åker skidor, jagar, vandrar i en underbar natur som ligger precis utanför dörren. Här nere tar vi oss till små välorganiserade oaser av snitslade banor där det inte finns mycket tillstymmelse till privat och tyst tid.

 

Jag har varit nästan allra högst upp i detta avlånga land, och nu är jag nästan så långt söderut man kan komma. Kontraster. Både i natur och bland människor. Allt lika bra fast olika, och det är bra så.

 

Flygvärdinnan på väg söderut gav sina evinnerliga direktiv om säkerhet på ett sätt som gick emot den stereotypiska flygvärdinnan och innan jag gick av stannade jag till och sa med ett leende till henne:

”Det kändes som om du pratade till mig. Tack så mycket för det”

”Menar du det? Oh, tack snälla du”, kvittrade hon och såg så glad ut.

 

Flyget från Arlanda var lite försenat och vi åkte med ett plan med irländsk besättning. När jag började se hav under mig funderade jag lite på om piloten hade fått rätt karta med sig, och min fantasi skenade iväg till nya äventyr. Inte för att det gjorde mig något om vi kom till Polen, men jag ville gärna blivit informerad. Så vackert solen och molnen reflekterades i havet och jag njöt av utsikten tills plötsligt piloten hittade rätt karta och gjorde en U-sväng strax utanför Bornholm. Jag log mot den unga söta kvinnan i sätet bredvid mig, och hon log tillbaka.

 

Gällivare blev inte som jag trodde, men det blev något gott ändå.

Enhetschefen lämnade mig med orden att jag var välkommen tillbaka när jag ville och om jag ville. Jag tackade för förtroendet och när jag vände min blick mot flygplatsen där på parkeringen på morgonen stod två renar inte långt från mig ute bland några träd. Så glad jag blev för att få chansen att se dessa vackra djur. Jag tog ett djupt andetag från norr och sällade mig till de andra resenärerna som skulle söderut.