Allmänt aneroxia, behandling, ångest

Home-pong och hårdhudade potatisar

 

Jag tittar ner på tallriken framför mig. Hur ska detta gå undrar jag men vet att detta inte handlar om vad jag vill eller inte vill, utan det handlar om att leverera utan att röra en min.

Det är knäpptyst i matsalen. Till och med en minimal suck hade hörts i det mörker som bara avvägs av adventsljusstaken i fönstret. Men det är inte mörkret som stör mig. Det är tankarna som studsar mellan de nio huvudena kring bordet. Fyra på varje sida och en på andra kortsidan. Det är som en Home-pongspelplan där den ena ångesten efter den andra studsar vidare mellan de nedsänkta huvudena som i uppgivenhet tittar ner på liknande tallrikar som min. I bakgrunden skrålar MixMegaphol från radion i avledande syfte, har jag fått berättats för mig. Den ena juldängan efter den andra vevar på och låter uppmanande i den frustration som lägger sig som en filt över församlingen.

 

En församling av unga människor som tappat bort sig på vägen i sitt begynnande Liv. Vad var det som gjorde att de valde att dra sig bort från det som vi andra brottas med? Jag tittar ner på mina tre potatisar som ligger där med tjockt storköksskinn som blir till en svajande gummimatta när jag försöker skära i den. När kniven försöker ta sig igenom skalet plattas den ut och jag tittar på tallriken bredvid mig som fått till potatismos och på så sätt lyckats dölja det hårda skinnet. Jag tar tacksamt emot tipset, jag som är ny här.

 

Jag kan nästan spela boll med ångesten som studsar på sin Home-pongplan där mellan juleljus och sånger, och jag tar in och lider med de nio huvudena som jag vet om en stund kommer att be mig om varma handskar så de kan lindra den oro som intar dem vid varje måltid. Jag tuggar i mig gummiplattan och i pausen som uppstår i det tänderna arbetar lutar jag mig tillbaka och tittar mig omkring:

En gaffel puttar i små, små rörelser potatisen, såsen och grönsakerna från varandra. Som om det förbereds för en mental flyktväg mellan de olika smakförnimmelserna. På en annan tallrik tar gaffeln en liten, liten bit potatis, stannar halvvägs upp i det fria syret på väg mot munnen och som en kraftansträngning med stängda ögon öppnas munnen som sedan sluter sig om gaffelns enorma storlek gentemot den späda kroppen.

 

”We wish you a merry christmas, we wish you a merry christmas” sjungs det med glada röster från Megapholen. Jag skulle vilja vända mig till radion och i ilska utbrista ”Vart finns den merry christmas’en? Ser du inte hur illa det är här?” Men jag gör inte det. Jag sitter lika tyst som de nio huvudena och låter bollen studsa vidare i sin ångestlek. Potatisen med sitt tjocka skal har nu blivit till en istället för tre. De 18 ögonen runt bordet börjar nu flacka upp mot klockan som utan pardon tickar vidare. Det är mycket kvar på tallrikarna och jag undrar hur de ska klara sig inom tidsgränsen på 30 minuter så de slipper bestraffningar så som indragen utevistelse.

 

Oron som hörs i ökat motstånd mellan bestick och porslin får mig att lägga en hand på den tunna armen bredvid mig. Jag försöker förmedla lugn till ögon som är rädda och irrande. Reklamen på radion avlöser den hysteriskt glada stämningen som försöker påtvingas de som har gått in i sin egen värld. Jag tar ett djupt andetag, och medan stolsben hasar på golvet ser jag hur bollen i Home-pongspelet saktar ner och får pulsen att åter lägga sig på sitt normalläge. Jag andas ut. Tallriken framför mig är tom, precis som alla andra nio runt bordet. Vi klarade de 30 minuterna. Som siste man ut ur rummet höjer jag i tysthet min kniv som jag symboliskt skär genom den anorektiska ångesten.

 

Ute i dagrummet sitter åtta ansikten med försjukna blickar som nu tvingas sitta i stillhet för att låta kalorierna landa rätt.

”Kan du ge mig en varm handske? Jag menar riktigt varm”, säger någon från soffan.

”Absolut. Det fixar jag”, säger jag.

”Kan jag också få en?   

”Och jag också?”

Efter en stund kommer jag ut med fyra skållheta gummihandskar för att lindra ångesten som nu inte har en vitruell tennisbana att ta sig fram på.

Jag sjunker ner i en av sofforna. Håller koll. Övervakar. Det som är mitt jobb. Fastän mitt hjärta gråter för de åtta ansiktena som redan är någon annanstans.