Allmänt autonomi, basal omvårdnad, egetansvar, tillitsbaserad omvårdnad

Tillitcentrerad omvårdnad

          

När man idag går sin utbildning till sjuksköterska får man lära sig att se patienten ur ett holistiskt perspektiv. Vad är det då som gör att detta förhållningssätt gentemot våra patienter på många ställen inte existerar när vi väl kommer ut på arbetsmarknaden efter avslutad utbildning?

 

Kanske är det så att vi inte får riktigt kunskap i vad det holistiska synsättet i sin helhet går ut på, eller kanske handlar det om att vi är väl medvetna om detta men att när vi kommer ut i arbetslivet så hamnar vi i en kultur som vi ska anpassa oss till eftersom den är väl inarbetad. Det är många saker som fungerar utmärkt i den omvårdnadskultur vi har idag, men jag tror också den hade mått bra av att bli ifrågasatt då vi arbetar utifrån ett arbetssätt som inte inkluderar patienten på ett sätt där denne upplever att den kan påverka sin situation.

 

För många år sedan kom konceptet individanpassad vård där vi skulle ta hänsyn till den enskilda individens önskemål, och att personen skulle kunna påverka sin behandling. Detta var ett stort framsteg då vårdpersonal innan dess tagit beslut om patienters behandling utifrån deras kunskap.

Detta handlade dock inte om den nära patientkontakten mer än att vi idag låter den sjuke bestämma om och när den vill stiga upp. Bortsett från detta är det annars vi som arbetar som har koll på läget när det gäller undersökningar, mobilisering, framförhållning när det gäller behandlingar och den personliga hygienen.

 

Vad vi glömmer är att dessa människor som i dagsläget är våra patienter är människor med autonomi och integritet. De är vana vid att göra det som vi gör varje dag innan vi stämplar in: gå upp, tvätta sig, borsta tänderna, ha koll på dagens schema och ta egna beslut utifrån sina egna önskemål, behov och måsten. Alla dessa saker är svåra att uppnå när vi blir sjuka, men jag ser det som att det är vår uppgift som sjukvårdspersonal att i görligaste mån försöka fortsätta vidmakthålla denna autonomi för patienten även då den blivit sjuk. Det som är självklart för oss; att till exempel borsta våra tänder på morgonen är en lyx för väldigt många patienter. När man blir sjuk är det viktigt att någon ser till de basala behoven och uppmuntrar oss i dessa när livet runt omkring blivit kaotiskt. Dessa behov behöver lyftas och respekteras innan vi kan ta oss an fler behov. Om vi inte blir sedda som medmänniskor när vi under en tid får rollen som patienter hur ska vi då kunna känna tilltro till att de som vårdar oss ska kunna tillgodose våra andra behov?

 

Det låter kanske så självklart men det är inte självklart i svensk sjukvård idag. Överallt blir patienter avpersonifierade genom att vi ger dem rumsnummer som identitet istället för namn. Rumsnummer ska bara användas utifrån sekretess och inte för att det ska vara lättare för oss. Och hur kan det vara lättare för oss att inte tilltala någon vid deras rätta namn? Om vi går in med förhållningssättet att bemöta våra patienter som medmänniskor och inte som siffror kommer vi att kunna öppna upp för en dialog och ett bemötande som kommer att stärka dem så att de kommer att vilja ha en möjlighet att ta ett större ansvar för sitt eget välmående.

 

Jag tror på ett eget ansvar där vi befinner oss. Detta ansvar ska stå i proportion till den situation vi befinner oss i. En nyopererad patient till exempel behöver känna att de kan påverka sin mobilisering genom ett aktivt deltagande. Hur gör vi för att uppmuntra patienten till aktivt deltagande? Jag tror vi gör det först och främst genom information, och sedan genom att göra upp en handlingsplan tillsammans med patienten. Detta kan vi göra genom att låta patienten känna att den kan påverka. Vi kan tillsammans komma överens om en tid när vi ska hjälpa hen att mobiliseras och hålla oss till den tiden. Vinsten blir att vi har en patient som dels varit med om att ta ett beslut rörande sitt egna tillfrisknande, men vi har också upprättat ett förtroende oss emellan. Hen kan framöver vila i att jag som vårdpersonal kommer då hen kommer att behöva hjälp (vilket betyder att ordet ”sen” blir bannlyst). Detta betyder att patienten kan fokusera på compliance och tillfriskande.

 

I dagsläget skriver vi vårdplaner i långa rader för att optimera vården, men gör vi detta tillsammans med patienten? Om vi i den processen hade gjort den sjuke delaktig hade vi också gett den personen en möjlighet att ta ansvar och en möjlighet att kunna påverka sin egen situation.

 

Jag tror på att anpassa ansvaret till där patienten befinner sig i sin egen process. Att se patienten som en enskild individ med sina erfarenheter som påverkar hen i en oftast sårbar situation kan hjälpa oss att hitta en bra modell för omvårdnaden av just denna medmänniskan. Om vi ger patienten en uppgift som är hanterbar, och där vi på ett coachande sätt driver personen framåt så ger vi hen en tillit till sin egen förmåga som sedan med all säkerhet kommer att vilja ta sig an nya uppgifter.

 

Genom att se våra patienter som unika individer som är kapabla att ta eget ansvar i sitt tillfrisknande tror jag också att vi kortar ner vårdtiden. När vi lägger större vikt vid ett coachande förhållningssätt på den nivån patienten i dagsläget befinner sig på ger vi dem också en möjlighet att här och nu, men också i framtiden se att de kan göra en skillnad i sitt eget välmående. När vi uppmärksammar att det basala är lika viktigt som behandlingen tror jag vi har en mer proaktiv patient framför oss vilket ur samhällssynpunkt borde vara att föredra.