Allmänt bemanningsbranschen, sjuksköterska

En dag med många djupa andetag

 

Detta skulle kunna vara en skämtsam historia, men tyvärr är det jag ska berätta nu inget skämt utan något rätt så vanligt för en bemanningssköterska.

 

Jag behövde ett uppdrag och får ett erbjudande att arbeta inom hemsjukvården i en liten kommun långt norrut i landet. Jag har varit där en vecka med på sjukhuset för några år sedan och säger ja med tanke på att det bara är två veckor.

Det är lite snabba ryck och jag får en flygbiljett till Luleå, och blir ombedd att själv lägga ut för transport den sista resan ”så får jag det på lönen sedan”. Jag säger att det är ok och påbörjar min resa klockan 05.45 från Lund en morgon. Kvällen innan har jag fått reda på att SAS har varit optimistiska angående sin personal under sommaren så de får nu ställa in ett antal flygningar, därav det jag skulle tagit från Sturup klockan 06.30.

 

Jag fick en extra 45 minuters sömn och sätter mig på ett plan som blir så försenat så jag missar min anslutande flygning vidare norrut. Jag tar mina djupa tio andetag och ler lite mot sällskapet som står bredvid mig i sin fulla vandringsutrustning. I det jag tittar på dem blir jag påmind om min resa från Istanbul till Kathmandu för några år sedan. All utrustning är tiptop: Vandringskängorna har ingen innött jord i skarvarna och den ickesolblekta hatten sitter käckt på sned medan vandringsstaven vilar i ena handen. Det blir nog bra tänker jag och önskar dem lycka till på fjället medan jag i glädjen över att se en flight till min slutdestination i min gör ett tappert försök att komma med ett annat flygbolags plan. Jag blir vänligt men bestämt bortmotad i gaten och får loma tillbaka till skylten som säger att flyget är försenat, och lämnas med den entusiastiska fjällvandringsgruppen.  

 

Till slut sitter jag granne med molnen på väg norrut och börjar se ett slut på denna resa, men ack vad jag bedrog mig. Det blir bussåkning med fjällhatten och hans kompisar in mot centrum där de hoppar av vid busstationen och jag vid tågstationen. Där inne möter mig en person i informationen som har ett hiskeligt humör. Jag tror han känner skam över sin synskada som jag inte uppmärksammar. Det tar ett tag innan jag förstår hans handikap, och då har jag redan ihärdigt ställt frågan när nästa tåg går till mitt slutmål. Han är oerhört avig i att vilja hjälpa mig, och jag funderar på om jag gått in i fel hus. Jag tittar mig omkring; jo, detta är tågstationen och informationen. Mannen bakom disken vill prompt inte hjälpa mig och jag känner hur mitt tålamod som redan satts på halt några gånger under dagen börjar tryta.

 

Till slut ber jag om att komma in bakom disken och låna hans dator så jag själv kan kolla upp informationen. Något motvilligt går han med det, och kanske känner han att det inte finns plats för en diskussion så jag kliver in bakom disken och ser en skärm med enormt stora bokstäver på och en extra skärm. Tangentbordet är inte heller som det jag är van vid så när jag ska skriva vissa bokstäver blir det till slaviska istället.  

 

”Han kunde ju sagt något”, tänker jag när jag lite skamfullt mumlande säger att jag fixar det själv och drar iväg till Pressbyrån för att se om de kan hjälpa mig med buss och tågtider.

”Du ska bara vänta tre timmar och sedan sitta på en buss i fyra efter det”. Jag stänger mina ögon där i kön, tar ett djupt andetag och räknar till tjugo denna gången. Jag som redan varit på resande fot i fem timmar ska vänta ytterligare sju innan jag är framme?

”Kan jag få en stor kopp kaffe”, säger jag uppgivet till den söta tjejen bakom disken och debiterar bemanningsföretaget för den och bussresan.

 

Jag åker i en stor tjusig buss genom tallar och skogar. Förbi sjöar och kalhyggen och längtar tillbaka till Höga Kustens magnifika sceneri. Jag slumrar till, och jag skriver lite. Jag la min vattenflaska i bagageutrymmet och tittar lite avundsjukt på den tyske fjällhattens vattenflaska som går mellan sällskapet bredvid mig.

 

Till slut kommer jag fram och blir mottagen av en person som ska visa mig till boendet. Det är ett korridorboende med gemensam toalett och dusch. Jag funderar över om jag fortfarande är student, och jag får en del tankar som går till om det finns någon annan akademisk yrkeskategori som är så duktiga på att förneka sin egen betydelse som sjuksköterskor. Så duktiga så vi tycker det är helt ok att bo under sådana förhållanden som vi gjorde när vi var 20 år och urfattiga studenter? 

 

En stor tv står i vardagsrummet men den fungerar inte. Är bara en prydnad får jag till mig. Inte heller finns det ett wifi och mina trettio andetag väntar inte på dispens, för de behövs. Två veckor här uppe utan tv eller möjlighet att komma ut på nätet? Jag sätter hårt mot hårt, både mot kommunen men också mot företaget, men ingen bryr sig och i slutändan vinner mitt kollegiala samvete. Det som gör att sjuksköterskor är kassa förhandlare när det gäller arbetsvillkor.

 

Inget schema har jag fått, och inget avtal heller så egentligen kan jag sätta mig på planet tillbaka, men jag lägger mig och hoppas att nästa dags arbete blir bättre.